Är dagens politiker annorlunda än gårdagens? Frågan gjorde sig påmind när jag läste en intervju med den socialdemokratiske forne statsministern Ingvar Carlsson. Han har nyligen skrivit en bok om sju upplevelser av döden som präglat hans liv. Carlsson berättar att det svåraste med boken var att sätta sig själv i centrum; att skriva i jag-form. För honom har det varit naturligt att sätta partiet främst, att tala som representant för rörelsen han var satt att leda.
Carlssons betänkligheter mot att fronta sig själv är ovanlig bland dagens toppolitiker. Personer som Ebba Busch och Annie Lööf och före dem Gudrun Schyman och Mona Sahlin är bekväma med att tala i jag-termer. Den jag-centrerade kommunikationen är heller ingen genushistoria. De efterföljande statsministrarna Göran Persson och Fredrik Reinfeldt satte gärna sig själva i centrum för debatten.
Det får erkännas att förskjutningen mot jagcentrering inte är belagd med systematiska data. Det skulle kunna vara tillfälligheter att en viss typ av jag-starka personligheter kommit att dominera toppolitiken under senare decennier, och det har också funnits undantag som Stefan Löfven.
Men samtidigt. Vår tid kallas ofta jagcentrerad. De som vill verka offentligt behöver lyfta fram sin person. Det finns teoretiska mekanismer som gör det troligt att en jagcentrerad offentlighet framkallar en normförskjutning i hur partiledare sköter uppdraget.
Jag tänker framför allt på forskningen om incitamentsstrukturer i organisationer. Incitamentsstrukturerna – drivkrafterna – påverkar i någon mån personerna som redan befinner sig i organisationen (företrädarna blir mer jagcentrerade än de annars skulle ha varit), men den största påverkan sker genom rekryteringen; genom personlighetstyperna som söker sig till verksamheten. Om det har skett en förskjutning i samhället mot jag- och självcentrering har sannolikt den politiska världen lockat till sig annorlunda personlighetstyper än tidigare.
Gör tankeexperimentet att den unge Ingvar Carlsson skulle välja karriärväg i dag. Förmodligen skulle han ha känt sig mer bekväm i andra sammanhäng än partipolitiken. Och om han trots allt försökt gå den politiska vägen hade haft svårt nå toppen eftersom andra egenskaper än hans är mest efterfrågade.
Resonemanget betyder inte att Ingvar Carlsson var en ängel i politiken. Han om någon kunde vara hänsynslös när partiets intressen stod på spel. Det var till exempel Carlsson som förstörde folkomröstningen om kärnkraft 1980 genom att föreslå två ja-linjer så att Socialdemokraterna inte skulle hamna på samma sida som dåtidens ärkefiende Moderaterna. Och det var han som med brännvinsadvokatyr envist hävdade att den hastigt annonserade ansökan om medlemskap i EG – ett viktigare framtidsval än till och med blixtansökan om medlemskap i Nato – var förankrad i parti och opinion.
Men med hänsynslösheten å partiets vägnar kommer också fördelar. En politiker som Carlsson skulle aldrig som Persson och Reinfeldt avgå på valnatten efter en förlust och därigenom försätta sitt parti i en svår situation. Han skulle heller aldrig tala ut offentligt i intervjuer och böcker efter att ha förlorat partiinterna uppgörelser. Och sannolikt skulle han varit återhållsam med att som många efterkommande toppolitiker göra sig en förmögenhet efter att ha lämnat politiken.
Om ni frågar mig väger fördelarna tyngre än nackdelarna. I några viktiga avseenden var politikerna bättre förr.
