Segregationen är en av de stora frågorna inför riksdagsvalet. Socialdemokraterna lovar att vända på varje sten för att bekämpa den, Liberalerna har ett åtgärdsprogram med 500 punkter medan Miljöpartiet i Göteborg föreslår 50 åtgärder. Partierna verkar angelägna att ta itu med ett oönskat samhällsfenomen. Låt oss fundera på den ambitionen.
Segregation kan betyda olika saker men de flesta av oss tänker på bostadsområden där majoriteten av de boende har utländsk bakgrund. Vi talar alltså om etniskt baserad boendesegregation. Utgå från Göteborgs förortsområden där mycket få boende är svensk-svenskar i betydelsen att vara född i Sverige av två svenskfödda föräldrar.
Det är möjligt att Socialdemokraterna och andra partier menar något annat med att bekämpa segregationen än etnisk boendesegregation i förorterna. Jag tror dock inte det. Belägg för det är att segregationen nämns i samma andetag som att knäcka gängen som är territoriellt förankrade i förorterna och att man lägger allt större vikt vid befolkningens kunskaper i svenska språket.
För att minska den etniskt baserade boendesegregationen i förortsområdena måste befolkningens sammansättning ändras. Närmare bestämt behöver fler personer med svensk-svensk bakgrund flytta in. Det kan låta krasst men är sant per definition. Jag säger det igen: utan fler svensk-svenskar i förorterna minskar inte den etniskt baserade boendesegregationen.
Vänsterpartiet är ett av få partier som erkänner logiken men vänder på den. Man vill att fler personer med utländsk bakgrund skall flytta till Hovås och andra områden med dominerande svensk-svensk befolkning.
Om man läser partiernas åtgärdsprogram är den skarpaste åtgärden för att svensk-svenskar skall flytta till förortsområdena att bygga blandat med fler småhus och bostadsrätter. Problemet är att åtgärden inte fungerar. Redan idag finns småhusområden i anslutning till förorterna. Likväl har den svensk-svenska gruppen undvikit förortsområdena sedan 1990-talet och kommer att fortsätta att göra det oavsett utbudet av bostäder.
Man kan beklaga denna boendepreferens men det är likväl ett faktum. Tvivlare kan titta på Gårdsten som lyfts fram som framgångsexemplet i Göteborg. Där är andelen boende med utländsk bakgrund ungefär lika hög som tidigare trots omfattande nybyggnation och trots att området är på väg bort från polisens omtalade lista över utanförskapsområden.
Fatta det rätt. Det är utmärkt att man kan göra boendekarriär i förorterna och att personer med starkare socio-ekonomisk ställning kan flytta tillbaka. Men de som kommer att flytta in i de nya husen och bostadsrätterna är personer med utländsk bakgrund som skaffat sig de ekonomiska förutsättningarna att köpa en bostad.
Förorternas lyft är i första hand en angelägenhet för den knappa tredjedelen av Sveriges befolkning som har annan etnisk bakgrund än svensk-svensk, alltså arab-svenskarna, somalia-svenskarna, polack-svenskarna, bosnien-svenskarna och kurd-svenskarna för att nämna några stora etniska grupper. Boendesegregationen mellan svensk-svenskar och andra etniska grupper i befolkningen är här för att stanna. Det är dags att erkänna att lösningarna måste utgå från den verklighetsbeskrivningen.
