Livet går inte alltid på räls. För ganska många år sen mådde jag av olika skäl skit mentalt. För att få prata gratis med en terapeut behövde jag min närmsta chefs godkännande. Jag kände mig ganska fånig och sa helt ärligt att det ju inte handlade om jobbet. Då tittade min chef på mig och sa: ”vem fan vet vad saker och ting beror på?” Han utövade ett medmänskligt ledarskap som sa att han ville behålla mig på jobbet frisk till kropp och själ.
Jag behövde aldrig sjukskriva mig. Terapin gick alldeles utmärkt och min chefs attityd gjorde att jag kunde dra efter andan och sluta oroa mig för min tillfälligt lägre arbetskapacitet. Ja faktum är att själva ledarskapet gjorde att jag kände mig uppskattad som arbetare med det läkande som självkänsla skänker. Hans ord återkommer ofta till mig när jag tar del av dagens diskussion om hur vi hanterar sjukskrivningar i arbetslivet. Jag hade tur.
Det har inte alla. I den mycket läsvärda boken ”Vi är inte maskiner” författad av Kjell Rautio och utgiven på Premiss förlag, beskrivs framväxten av socialförsäkringarna i allmänhet och sjukförsäkringen i synnerhet. I sju konkreta punkter tecknar Rautio en sjukförsäkring som den en gång var tänkt men nu anpassad till vår tid. För det som var tänkt att ge människor trygghet vid sjukdom har idag förvridits i sin motsats.
I en ledartext i Aftonbladet sammanfattar Ingvar Persson verkligheten för många sjukskrivna: ”Vi har skrivit om sjuka människor som uppmanats skaffa ett jobb där de kan ligga ner. Vi har berättat om personer som avlidit medan de kämpat för att få ersättning. Vi har haft texter om sjuka som tvingats söka jobb som inte finns och om handläggare som firat avslag med tårta.” Borgerliga regeringar har mycket att svara för men mobbningen av sjuka stannade inte av vid regeringsskiftena. Här finns det många skyldiga.
Rautio har flera konstruktiva förslag på att återskapa en sjukförsäkring som fungerar bättre för såväl människa som samhälle. Men jag tycker bokens största förtjänst är beskrivningen av hur vårt samhälle har förändrats i synen på människans skörhet. Där min dåvarande chefs uppmuntran gjorde mig till en friskare arbetare jobbar många av dagens HR-avdelningar med helt andra metoder. Där man med piska och paragrafer tvingar ut den som blivit kantstött.
För man gör inte längre plats för dem som sålt sin arbetskraft under många år och nu blivit förslitningsskadade, oavsett om det rör kropp eller själ. I dagens arbetsliv ska du vara frisk, glad och gärna i 25-årsåldern. Den som inte längre betraktas som produktiv får istället för den uppmuntran jag fick handfasta uppmaningar om att säga upp sig själv med viss ersättning. Det är riktigt uselt ledarskap.
För alla kan gå av rälsen om olyckan eller oturen är framme. Då behöver vi ett handtag. Inte en rak höger, alternativt vänster. Det handlar som Rautio så uppfodrande formulerar det, om människovärdet. För "vem fan vet vad saker och ting beror på", som min chef sa. Eller vems tur det är att drabbas imorgon.
