I Bergsjön lever kvinnorna nio år kortare än kvinnor boendes på Norra Älvstranden. Männen har en förväntad livslängd på endast 76 år – också knappt nio år kortare än de mest långlivade göteborgarna. Över hela Sverige finns liknande exempel. Socioekonomi påverkar hur långt livet blir.
Politiker och debattörer till vänster brukar använda skillnader i medellivslängd som bevis på att vården är ojämlik. Visst är nästan ett årtiondes differens mellan olika bostadsområden i samma stad mycket. Oavsett ideologisk utgångspunkt vill de flesta att samhället och vården ska kompensera för risken att bli sjuk och dö.
Sjukvården arbetar dock redan på att utjämna skillnader. Den femtedel som tjänar minst har 20 procent högre vårdkostnader under sin livstid – trots att de lever kortare, visar en stor studie från bland annat Sahlgrenska som publicerades i höstas. I medelåldern är vårdkostnaderna för gruppen nästan dubbelt så höga. Omvänt är de som lever längst och tjänar mest också billigast för regionerna.
Resultaten är ganska långt ifrån den bild som ibland målas upp, att rika armbågar sig fram på bekostnad av fattiga och sjuka. Sjukvården lyckas med uppgiften att omfördela resurser. Precis så som vi vill att det ska vara.
Det betyder förstås inte att omfördelningen är tillräcklig, eller görs på rätt sätt. Men som läkare lär man sig tidigt att utforma vården efter patienternas förutsättningar. Återbesök kan oftare erbjudas till den som inte förmår kontakta vården själv, och finns det skäl till att patienten kräver mer tid får många det.
Trots anpassningarna är den dödlighet som sjukvården anses kunna förebygga större bland dem som inte klarat gymnasiet. Vilket dock inte är samma sak som att hela skillnaden beror på att de får mindre eller sämre vård. All vård kräver insatser av den enskilda, i form av att ta sina mediciner, söka vid symtom eller dyka upp på inplanerade besök.
Skälen till att människor med sämre socioekonomi lever kortare är många. Bland dem som tjänar minst är det fler som röker, har sämre kost- och motionsvanor, låg utbildningsnivå och inte kan svenska. Vården försöker kompensera också för detta. De med lägre utbildningsnivå får till exempel oftare frågor om levnadsvanor.
Frågan är om det ens är möjligt att helt utjämna människors skilda förutsättningar. Eller om det är önskvärt – det skulle i så fall kräva detaljreglering av privatsaker som vad man äter till middag eller gör på fritiden.
De största skillnaderna i vården är inte heller socioekonomiska utan geografiska, visar en rapport från Socialstyrelsen. Och det handlar inte om obefogade krav på tillgång till högspecialiserad vård i hela landet. Utan om att personer utanför storstäder som råkar ut för stroke inte får vård vid en strokeenhet, eller att uppföljning för vanliga sjukdomar som diabetes, MS och Parkinson uteblir.
Det är stötande avvikelser, som borde kunna åtgärdas. Nog är det viktigt att uppmärksamma socioekonomiska skillnader, och visst kan vården bli bättre även här. Men att hälsoutfallen blir olika, betyder inte per automatik att sjukvården är ojämlik.
