Hijabbärande kvinnor dyker då och då upp i myndighetsutskick och reklam från företag, för att symbolisera inkludering och – paradoxalt nog – progressiva ideal.
Både H&M och Åhléns har använt sig av slöjbeklädda modeller och SvD Junior har frontat tidningen med en lekande flicka, iklädd hijab. I ett klipp från SVT i somras fick vi höra att “badmodet alltid har provocerat” och man kan se bilder på kvinnor i bikinis från 1920-talet. Sedan konstateras att “Än i dag rör badmode upp känslor” och en kvinna i iklädd en helkropps-burkini syns på bild.
Men har det skett en förändring? Företaget Mathem fick nyligen kritik, bland annat efter att Faw Azzat från organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF) uppmärksammat att de hade reklam med en hijabbärande kvinna. I samma annons dyker det upp en slogan med texten “smaka på friheten”.
Tycker man att det är illa att en kvinnoförtryckande symbol hyllas i vanliga fall är det kanske ännu mer smaklöst i ljuset av vad som nu sker i Iran. Mathem tog således bort reklamen och svarade att “På grund av vad som händer just nu i Iran förstår vi dock att den kan uppfattas som tondöv, och kommer därför att ta ner den.”
Gott så.
Bilder kan naturligtvis få en annan (eller tydligare) laddning i en ny situation, exempelvis när kvinnor och flickor mördas för att de försöker ta av sig den slöja som en repressiv islamistisk regim har tvingat på dem.
I DN beskriver Haideh Daragahi, som var med under kvinnoprotesterna i Iran 1979, att kampen mot slöjan är central för frigörelsen från det islamistiska förtrycket i Iran: “En iransk kvinna som bryter mot klädkoden vet att hon genom att visa så mycket som en hårlock hånar livskraften i den islamiska staten” (27/10).
Vissa har dock aldrig slutat att relativisera förtrycket. Krigskorrespondenten Magda Gad konstaterar exempelvis på sociala medier att “Vita västerländska män som hävdar att alla kvinnor som täcker sitt hår och/eller sitt ansikte är vedervärdigt förtryckta - är själva vedervärdiga förtryckare [...]. Efter detta följde en rad bilder där hon hade fotat sig själv i olika kvinnodräkter, bland annat i en bikini, en slöja och en burka med bildtexten “Jag stödjer kvinnor som väljer att klä sig så här”[7].
Men bara för att någon påstår att något är frivilligt betyder inte att det är bra. Att något sker av “fri vilja” innebär inte nödvändigtvis heller att offentliga institutioner och företag bör hylla det.
Till skillnad från reklam om svenska hemmafruar eller om barbiedockor anses hijabklädda kvinnor ofta stå för progressiva och normkritiska ideal. Vänstern tycks ogilla kvinnoförtryck så länge det är västerländskt. När det kommer till kvinnoförtryckande minoritetsuttryck är det däremot en annan sak.
Företag och offentliga institutioner bör fundera över vilka budskap de sänder med de slöjbeklädda kvinnorna i sin marknadsföring. Är det verkligen ideal man vill fortsätta hylla?
