Få personifierar den amerikanska antirasismens aktivistkändisskap som akademikern och författaren Ibram X. Kendi. Som andra i genren slog han igenom stort hos en bredare allmänhet 2020, efter att George Floyd dödades av polis i maj 2020. Hans bok How To Be an Antiracist (One World 2023, ursprungligen 2019), är en semireligiös instruktionsbok för hur vita bäst kan bekämpa sin egen inre rasism genom bekännelse och bot. Den blev en storsäljare veckorna efter Floyds död.
Många ville kasta pengar på Kendi i utbyte mot att få sitt namn associerat med honom. Boston University rekryterade Kendi 2020 för att leda ett nytt center för antirasistisk forskning. Under Kendis första år i ledningen strömmade 43 miljoner dollar (runt 474 miljoner kronor) in i verksamheten genom donationer, däribland tio miljoner från Twitters medgrundare.
Men centret rapporteras nu ha vanstyrts till den grad att ekonomiska problem tvingat dem att avskeda mer än hälften av personalen. Stora delar av den utlovade forskningen har inte blivit av, och universitetet utreder nu vad som egentligen hänt med pengarna.
Avslöjandena kring Kendis verksamhet är bara ett exempel bland flera på hur förment antirasistiska organisationer i USA slösat eller förskingrat hisnande summor. Några medgrundare till Black Lives Matter (BLM) köpte en lyxvilla i Los Angeles för sex miljoner dollar av organisationens medel. BLM samlade in enorma summor på kort tid i samband med Floyds död, en stor andel från storföretag beredda att betala miljoner för att associeras med den ”goda” sidan.
Personerna i fråga har helt klart agerat omoraliskt. Men dynamiken i skeendet är inte deras fel. De har varit smarta, om än opportunistiska, när de identifierat vad ”marknaden” vill ha och utnyttjat detta till sin fördel.
Huvudproblemet är marknaden i sig. Givarna – framför allt storföretag och allmänhet – är extremt trendkänsliga. Det gör dem till lätta mål för charlataner som vill profitera på samtidens ängslighet. Allt detta är ett enormt resursslöseri. Det som avgör vart pengarna ska gå är ofta inte vilka de stora och avgörande frågorna för samhället egentligen är, eller vilken forskning som kan leda till de mest revolutionerande upptäckterna. Det som får styra blir i stället vad som känns rätt enligt dagens moraliska reflex.
I Sverige och Europa skiljer sig finansieringsformerna för social aktivism och akademisk forskning från de amerikanska på många sätt, inte minst genom statens större inblandning. Ändå liknar dynamiken hos oss på många sätt den amerikanska. Krav på aspekter som jämställdhet, hållbarhet, eller vad det nu råkar vara som står högst på samtidens prioriteringslista för dagen, skruvar både aktivism och forskning mot sådant som staten tycker är rätt och viktigt.
Det statliga systemet för forskningsfinansiering har uttryckliga mål om att främja vissa värderingar och politiska syften. Bidragsentreprenörer med trendförståelse har tyvärr mycket att hämta på båda sidor om Atlanten.
