”Man kan inte vara hund åt alla som visslar.” Det rådet ger Dagmar Friman, suveränt gestaltad av Sissela Kyle, i tv-serien Fröken Frimans krig till en av kamraterna när hon står inför ett svårt val. Ett klokt råd.
Ska man få nåt uträttat kan man inte vara rädd för att bli kritiserad. I utredningen om kommunernas brottsförebyggande ansvar som jag leder intresserar vi oss för exempel på hur man ökat tryggheten och på hur man motverkar kriminaliteten. I det arbetet är det tydligt att ängslighet inte är en konstruktiv väg framåt.
Några som inte varit ängsliga när det kommer till att tala klarspråk är den första vd:n på Gårdstensbostäder Stina Fransson och hennes efterträdare Michael Pirosanto. Det har gett resultat. Polisen klassar inte längre Gårdsten som ett särskilt utsatt område. Men det har inte skett av sig själv. Problemen var inledningsvis så stora att det talades om att riva hela det gamla miljonprogramsområdet. I stället bildades Gårdstensbostäder för att skapa förändring.
Och bolaget tog ett helhetsansvar. Byggde upp service i centrum och skapade arbetstillfällen för de boende. Arbetet byggde på dialog och delaktighet och ända sedan starten har hyresgästerna varit i majoritet i styrelsen. Budskapet är tydligt. Huvudanledningen till att man lyckades göra så mycket var att man fick ett tydligt mandat, pengar och att man blev ett bolag. Som därmed kunde fatta egna beslut. Och, skulle jag tillägga, ett modigt ledarskap som vågade peka med hela handen.
Men det har inte saknats kritik under resans gång. När man tydligt markerade att Gårdsten behövde medborgare som kunde försörja sig och inte enbart invånare i behov av ekonomiskt bistånd blev det ett himla liv. Det handlade om att lyfta ett socioekonomiskt svagt område. I stället för att vara alla till lags valde bolaget att se sanningen i vitögat och ta fighten. Inte så kul alla gånger men framgångsrikt.
Nu vill AB Framtiden starta två nya bostadsbolag med samma uppdrag.
Biskopbostäder i Biskopsgården och Frölundabostäder i Tynnered. Om detta finns det olika politiska uppfattningar. Gamla diskussioner om det som kom att kallas för muthärvan gör att ärendet i stället för att fokusera på hur man får bort kriminaliteten och ökar tryggheten handlar om hur många kommunala bolag som ska finnas i Göteborg. Jag menar att det är fel fokus.
Målet är att det inte ska finnas några delar av Göteborg som är med på polisens lista över särskilt utsatta områden 2025. Från olika håll har det hävdats att detta inte är möjligt på så kort sikt. Terje Johansson, vd på AB Framtiden håller inte med. ”Det är vi som finns i Göteborg i dag, inom de kommunala och privata fastighetsbolagen, inom skolan, polisen, civilsamhället, det är vi som avgör om det går.” Och inom näringslivet i stan vill jag tillägga.
Han har rätt. Precis som Gårdstensbostäder lyckades för att man bestämde sig för att uträtta något i verkligheten kan dessa nya bolag med ett tydligt mandat, ekonomiska muskler och modigt ledarskap göra att Göteborg når målet 2025. Oavsett vilka som visslar menar jag att detta är rätt väg att gå. Motstånd är ibland ett tecken på att man tänker rätt.
