Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kajsa Dovstad: Gör Sverige danskt igen

En nordisk federation skulle vara världens tolfte största ekonomi. 500 år efter Stockholms blodbad är det dags att förena Norden.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den fjärde november 1520 kröns Kristian II av Danmark till svensk kung. De efterföljande festligheterna utmynnar i Stockholms blodbad. Över 50 personer avrättas och ännu fler mister livet under kungens återtåg till Köpenhamn. Kristian Tyrann, som han benämns i svenska historieböcker, misslyckas dock med att slå ner den svenska självständighetssträvan. 1523 bestiger Gustav Vasa tronen och beseglar Sverige som självständigt rike.

Kristian II är därmed den senaste monarken som samtidigt regerat över Sverige, Danmark och Norge. Det har gått 500 år, och frågan är om inte det förflutna nu borde staka ut framtiden. Givetvis är knappast enväldeskungar på mördarturnéer en företeelse som ska dras fram ur historiens djup, men idén om ett förenat Norden förtjänar att belysas på nytt.

Under 1800-talet etableras skandinavismen, en strömning som vill återupprätta Kalmarunionen och förena Skandinavien. Inte minst liberaler driver processen att förvandla gamla ärkefiender till broderfolk. Sverige, Danmark och Norge får bland annat liknande lagar inom vissa områden och ett rikt kulturutbyte råder. Så småningom inkluderas Island och Finland i tanken på ett enat Norden. Efter andra världskriget införs nordisk passfrihet och en gemensam arbetsmarknad.

De senaste årtiondena har den nordiska gemenskapen dock minskat i betydelse. EU-medlemmarna Sverige, Danmark och Finland påverkas mer av Bryssel-direktiv än Island och Norge. Sverige och Finland har ett bilateralt försvarssamarbete, medan Danmarks, Norges och Islands gränser är garanterat Nato-säkrade. Västvärldens institutioner skär genom det gamla Norden.

I dag vacklar dock både det europeiska och internationella samarbetet. Brexit visade att en tajt grupp inte kan bli hur stor som helst, till slut spricker familjelyckan. Fördjupad nordisk samverkan är däremot både rimlig och eftersträvansvärd.

Särskilt i Sveriges fall. Dansk brottsbekämpning, norsk smittspårning och finländsk skola innebär klara förbättringar från nuvarande svenska tillstånd. Norden definieras ibland skämtsamt som en samling länder med ett komplicerat förhållande till Sverige. Länge har Sverige varit storebror, men då både corona och gängkriminella sprids över gränserna ses vi allt mer som ett varnande exempel snarare än en förebild. Likväl har våra grannländer också mycket att vinna på en nordisk union. Ett förenat Norden skulle vara världens tolfte största ekonomi och bli en världspolitisk maktfaktor.

Historien har utvecklats annorlunda än kung Kristian hoppades när han kröntes den där novemberdagen för 500 år sedan. Även om det kan kännas lockande att låta danskarna ta över delar av den svenska statsapparaten, är rubriken på denna krönika lite tillspetsad.

En gemensam nationsbildning är kanske inte ett verklighetstroget mål i dagsläget. Men en federation som respekterar de olika ländernas särart borde inte vara en omöjlighet. Danskarna kan fortsätta köpa vin i mataffären och norrmännen får behålla både oljan och nöjet att slå svenskarna i skidspåret. Faktum är dock att fler saker förenar än skiljer de nordiska länderna åt, och i en orolig värld behöver vi varandra mer än på länge.