I sin bok ”Välfärdsåren” (2005) beskriver Göran Hägg Sveriges historia 1945-1985. Sveriges ekonomi gick som på räls, folkhemmet var som starkast och i efterhand gav Socialdemokraternas politiska motståndare dem rätt på punkt efter punkt. Egentligen fanns det bara två frågor som skavde, som Hägg säger avskyddes av stora delar av befolkningen. Han förundras över hur ”en så stor förändring kunde ske mot ett så kompakt motstånd”. Han menar det som kallades ”betongsocialism” och ”flumskolan”.
Båda dessa företeelser tillhör min egen barndom. Jag minns det gamla som försvann och jag minns hur trist jag tyckte det nya var redan från början. Jag minns Mölnlyckes och Almedals gamla arbetarbostäder samt de långa raderna med landshövdingehus i Getebergsäng, som jag såg från bussfönstret på väg in till stan. Från mormors fönster i Lunden såg jag Gårdas märkliga blandning av industrier och bostadshus.
Till Haga, Majorna och Olskroken tog jag mig på egen hand när jag blivit tillräckligt stor. Det var ruffiga kvarter, ibland med ruffiga människor. Jag blev hotad med kniv några gånger på mina vandringar, men de allra flesta människor var tvärt om mycket vänliga mot den lillgamle pojke jag var på den tiden. De nya kvarteren hade hiss, varmvatten, toalett och badrum inne. Men de var så fula och opersonliga. I all sin enkelhet hade den gamla träbebyggelsen en prydlighet och väl avvägda proportioner som den nya saknade.
Skolan genomgick en liknande förändring. Göran Hägg skriver att så länge lärare av den gamla stammen fortsatte att undervisa så som de var vana vid, spelade Skolöverstyrelsens beslut inte så stor roll. Just så var det och därför har nog de flesta i min generation både upplevt den gamla och den nya skolan. Skolboken sade ibland en sak, läraren en annan. En del lärare undervisade, andra hade frälsts av de nya idéerna om grupparbeten och att vi skulle ”välja”, även när vi knappt visste vad det var vi valde mellan. I botten låg ett stort förakt för kunskap.
Rivningen av gamla invanda kvarter och byggandet av moderna cementlådor å ena sidan och flumskolan å den andra, kan tyckas vara två helt olika frågor. Men de hänger samman. I botten finns en syn på människan som av naturen rationell och förnuftsstyrd, som kan formas likt ett stycke lera om hon bara befrias från en massa gammal onödig bråte, sådant som andra skulle kalla bildning och traditioner. Ju mindre av detta ett barn lär sig, desto bättre människor kan de bli, enligt detta synsätt. Att människor gemensamt har en känsla för vad som är vackert och trivsamt ses som onödiga sociala konstruktioner eller rentav som reaktionärt.
Experter förstår enligt detta synsätt barnens behov bättre än föräldrarna och stadsarkitekten förstår människornas behov av trivsel bättre än de själva. Det kallas för rationalitet och förnuft, men att inte ta hänsyn till människors samlade visdom, vår kollektiva erfarenhet av vad som är rätt och trivsamt, är vare sig förnuftigt eller rationellt. Det är motsatsen till det vi kallar sunt förnuft.
