Ju närmare valet vi kommer, desto större efterfrågan på insikter från den som är partiordförande emeritus. Exempelvis har Magasinet Fokus lanserat en specialsatsning som heter ”Skuggkabinettet” där läsarna kan ta del av krönikor signerade ett gäng tidigare partiledare. Och Dagens Nyheter har inlett en serie där före detta partiledare får bre ut sig i långa intervjuer.
Strax innan midsommar intervjuades tidigare statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt (DN 20/6). Till skillnad från Liberalernas många avdankade partiledare har Reinfeldt avhållit sig från att uttala sig om svensk inrikespolitik och sitt tidigare partis vägval. Det är en hedervärd ansats som fler bör anamma. Men nu verkar det vara slut med den saken.
Trots att han påstår att han inte ”vill bli en gubbe uppe på hyllan som gnäller och tycker att det var bättre förr” är det precis vad han gör. Han ger sig in i integrationsdebatten och konstaterar att Sverige inte borde stänga dörren för människor från andra länder och att svensk integrationspolitik inte bör ses som ett misslyckande. I stället bör andra länder inspireras av Sverige.
”Vi lever i mänsklighetens allra bästa tid”, enligt den gamle moderatledaren. Och det stämmer säkert om man råkar vara Fredrik Reinfeldt, drar hem feta arvoden och har en bostadsrätt i tiomiljonersklassen i Stockholms innerstad. Men de som bor i landets utsatta områden skulle nog inte hålla med.
Bortsett från att Reinfeldt framstår som svensk politiks Marie Antoinette är det inte förvånande att han försöker försvara den politik han förde som statsminister. Det är naturligt att en tidigare statsminister vill forma sitt eftermäle. Frågan är bara varför han tillåts göra det i en av Sveriges största dagstidningar utan att få några tuffare motfrågor.
Intervjun med Reinfeldt visar varför det är vanskligt att låta tidigare partiledare orera ohämmat. Till skillnad från verksamma politiker behöver de inte ställas till svars för sina åsikter. Varken samhällsekonomiska beräkningar eller statsbudgetar behöver gå ihop.
Politiska majoriteter och vilka man ska styra med är på sin höjd teoretiska spörsmål. Dessutom slipper de hantera de praktiska konsekvenserna av sina politiska ställningstaganden. De behöver inte längre bry sig om opinionssiffror. Väljarnas dom på valdagen är någon annans problem.
I stället kan föredettingarna ägna sig åt att predika fina ideal. Det är en lyx som sittande partiledare inte kan unna sig. De behöver nämligen ta hänsyn till verkligheten. De kommer inte undan med att ducka tuffa frågor. Det ger också väljarna en chans att utvärdera vems argument som håller och vems som brister.
Före detta partiledares spaningar behöver förvisso inte vara ointressanta. Även om de alltför ofta tycks ha slutat uppdatera sig om samhällsutvecklingen sen de själva checkade ut från dagspolitiken. Oavsett är politikens pensionärer inga gurus som sitter på sanningen, och bör inte heller behandlas som sådana.
