Opinionsundersökningarna duggar tätt! Både Sifo och Novus gör nu dagliga opinionsmätningar. Enligt Sifo:s är det mycket jämnt mellan blocken och SD har gått om M som näst största parti. GP/Sifo:s stora augustiundersökning däremot visade att partierna till vänster leder med hela 7 procentenheter över de borgerliga. I den undersökningen är M fortfarande större än SD. Enligt Novus dagsundersökning som publiceras av SVT leder emellertid Kristerssonsidan med drygt 2 procentenheter och SD ligger mer än 4 procentenheter före M. De inbördes förhållandena mellan "6-procentspartierna" (C, L, MP och KD) varierar avsevärt mellan undersökningarna. För S varierar stödet med 4 procentenheter.
Av så disparata undersökningar är det inte möjligt att dra några tvärsäkra slutsatser. Felmarginalerna är stora. Det verkar dock som om opinionsläget är jämnt och valet öppet och vi vet att rörligheten den sista tiden före valet är stor.
Det innebär att det finns betydande möjligheter, och risker, för partierna och blocken. De två sista veckorna före valet kommer att avgöra utgången. Vilka vinner störst förtroende i de frågor som väljarna anser vara de viktigaste? Hur går de stora debatterna? Vilka kan enklast och tydligaste presentera sin politik? Vilken sida framstår som mest samkörd och därmed regeringsduglig? Och inte minst viktigt - vilka undviker fadäser?
Allt detta borde gynna Kristerssonsidan, vars fyra partier har åstadkommit en samsyn i de frågor som väljarna tycker är viktigast. SD och M anses dessutom ha den bästa politiken i tre av de frågor som dominerat valdebatten hittills - lag och ordning, invandring/integration och energipolitik.
Samsyn präglar däremot inte partierna till vänster. Centerns ledare Annie Lööf har nu entydigt deklarerat att partiet kommer att stödja Magdalena Andersson. Det är det enda man har gemensamt med Vänsterpartiet. I övrigt måste man överbrygga ideologiska klyftor djupa som Ronja Rövardotters Helvetesgap.
– Vi kommer inte släppa fram en regering där V ingår. Och vi kommer inte medverka till en budget som höjer skatterna på jobb, boende och sparande, sa Annie Lööf och meddelade också att "vi kommer inte ha något organiserat budgetsamarbete med V".
Vänsterledaren Noshi Dadgostar är, föga förvånande, av en annan åsikt. Hon och V har länge krävt plats i en eventuell S-ledd regering och om Centerns hållning sa hon:
– Det tycks vara så att hon begär vårt stöd, mitt stöd, för att själv få sitta i en regering men utan att vilja samarbeta med oss överhuvudtaget, och riktigt så fungerar det ju inte.
Annie Lööf har också deklarerat att Centern kan tänka sig att sitta i en socialdemokratisk regering om politiken lutar åt eller till och med är förankrad i mitten. Logiken i att de "vänsterförankrade" S, MP och V, med bortåt 45 procents väljarstöd, skall bedriva den politik som sexprocentspartiet Centern vill är inte helt uppenbar. Men det är vänsterblockets problem. Tyvärr kan det också bli Sveriges problem!
I en sak råder i varje fall samsyn mellan Magdalena Andersson och Annie Lööf: De anser att de båda är utmärkta ledare. I sin "jobbansökan" till Magdalena Andersson prisade Annie Lööf statsministerns ledarskap och förmåga till samarbete. Och Magdalena Andersson var inte sen att återgälda artigheten:
– Annie Lööf har ett ledarskap som behövs ... och C är ett ansvarskännande parti.
Artighet präglar emellertid inte Socialdemokraternas hållning till meningsmotståndarna. Magdalena Andersson sällade sig dessvärre till sina dyngsprättande ministrar Morgan Johansson och Annika Strandhäll, när hon beskyllde Johan Pehrson för att ha "hoppat ned i den blåbruna pölen", för att vilja "vara garanten för Sverigedemokraterna att få tillgång till regeringsmakten" och för att inte längre vara "ett parti med principer". Det senare upprepade hon i SVT:s partiledarutfrågning samtidigt som hon paradoxalt nog inbjöd Liberalerna att "komma tillbaka".
"Socialdemokraterna känner inga gränser när makten skall säkras. Först yrar man om Liberalerna som rasister i veckor för sedan vilja samarbeta. Tack, men nej tack", twittrade Johan Pehrson.
Det är uppenbart att det ständiga brunsmetandet är en strategi. Därför är det nödvändigt att "Kristerssonpartierna" vågar och orkar stå upp för att man samarbetar, också med SD, för att nå regeringsmakten. Det är inte minst viktigt för Liberalerna som bytt sida två gånger. Då duger det inte att återgå till självskedbeteende och internkäbbel om en bussresa till Forsmark.
Ebba Busch förklarade samarbetet med SD väl i "Malou Möter":
– Målet är detsamma men medlet har ändrats. Min grundkritik kring Sverigedemokraterna, kring deras fruktansvärda rötter, kring att vi har helt olika ingångar till politiken, den kritiken kvarstår men vi har ändrat oss. Det går att göra politiska uppgörelser i sakfrågor med ett parti som man i övrigt står långt ifrån.
I stället för invektiv bör valet huvudsakligen handla om fyra ting: Sakfrågor, ansvarsutkrävande, regeringsduglighet och hopp.
Sakfrågorna: De borgerliga har en plan för Sverige och en samsyn på de stora, viktiga sakfrågorna. De har samstämmiga lösningar på många av de problem som plågar Sverige - gängkriminalitet, skenande elpriser, vårdköer, segregation.
Ansvarsutkrävande: Det är också dags att utkräva ansvar för det som inte blivit utfört. Socialdemokraterna har haft åtta år på sig att lösa problemen men inte gjort ett tillräckligt bra jobb. De vet de och därför gör de det vanliga i valrörelsen - opponerar mot sin egen politik.
Regeringsduglighet: Den konstellation som ställer upp på vänstersidan lär knappast kunna föra en sammanhållen, kraftfull politik med de spänningar som finns inbyggda. Det blir en svag regering.
Hopp: I bekymmersamma tider behöver människor känna förtröstan och hopp om att det kan bli bättre. Problem som förblir olösta länge skapar missmod och hopplöshet. Därför behövs något annat än mer av samma. Därför är det dags att pröva en ny regering. För att för en gångs skull låna ett centerbudskap: För Sveriges bästa!
