Att vara trygg är att vara fri. När otryggheten kryper in i samhällskroppen är det enskilda människors frihet som ytterst hotas. Ju större otrygghet - desto mindre egenmakt. Därför åligger det alla stater att garantera människors säkerhet, att skydda dem mot inre och yttre hot. Till sin hjälp har staten försvaret, polisen och rättsväsendet.
De politiska frågornas motsvarighet i en stat med välfärdsambitioner, det vill säga en stat likt den svenska som gör anspråk på att sköta också sådant som medborgarna kan råda över själva, kan uppställas enligt en behovstrappa.
I en välfungerande stat sörjer politikerna för de grundläggande behoven först; Längst ner i behovstrappan återfinns medborgarnas trygghet och grundläggande rättigheter. Längst upp sådant som snarare kan definieras som lyx.
En människa, liksom det samhälle som hon är en del av, kan ha flera olika behov samtidigt även om dessa återfinns på olika nivåer av trappan. Det den föreställda trappan syftar till att åskådliggöra är förhållandet mellan de olika behoven, liksom hur de övre behoven uppfattas som mindre viktiga för den individ som inte längre upplever att de mesta basala behoven tillgodosetts.
Sverige är ett land i förändring. Allt var inte bättre förr, men allt är definitivt inte bättre nu. Brottsförebyggande rådet kunde i början av året konstatera att nästan en fjärdedel av befolkningen väljer en annan väg eller ett annat färdsätt till följd av oro för brott. Bland kvinnor i åldern 20-24 år är motsvarande siffra 42 procent. Risken är stor att just förlusten av trygghet kommer att definiera många människors liv, i generationer framöver. Otrygga vuxna uppfostrar otrygga barn.
När ett samhälle förändras i grunden kastas vi oundvikligen ner till de lägre trappstegen i den politiska behovstrappan. Vem bryr sig om en ny föräldravecka eller ett friår när man inte vågar röra sig fritt? När barnen blir rånade på sina kläder på väg till träningen? När en kvinna kan bli skjuten på öppen gata hållandes sin bebis i famnen? Vem bryr sig?
Trygghetskrisen är ett faktum, de politiska fördömandena likaså. Men den tillit som har gått förlorad kommer att ta en halv evighet att återfå. Ty, den som känner sig lurad efterfrågar handling, inte avståndstaganden och fagra ord.
Vid sidan av de kraftfulla åtgärder som politiker av alla kulörer nu rimligen, omgående, kommer att tvingas vidta återstår en skavande fråga. Vilka var de mekanismer som omöjliggjorde en diskussion om förebyggande insatser innan situationen tilläts gå så här långt? Varför var det för så många så viktigt att oroa sig mer för andra människors oro än för den faktiska samhällsutvecklingen? Varför var det så svårt att erkänna att slapp lagstiftning med för många ventiler för småbrott och unga kriminella, en underdimensionerad polis i relation till en växande befolkning, oförmåga att upprätthålla gränskontroller, en stor invandring och därtill en nästintill helt kravlös integrationspolitik, enbart skulle kunna resultera i kris?
I Sverige kan minsta lilla privata förseelse leda till att politiker tvingas avgå. Det hade varit sundare om politisk inkompetens hade fått några som helst konsekvenser.
