Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Adam Cwejman  Bild: Ernst Henry Photography
Adam Cwejman Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Frank Baude – Göteborgs ständige konträr

Få personer upplevde sig nog vara så åsidosatta av sin samtid som den gamle KPML(r)-ordföranden Franke Baude, som gick bort natten till torsdagen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När snart hela göteborgspolitiken under 1980-talet insett att rivningarna av gamla kåkar gått för långt, då stod Baude och hans kommunistparti på andra sidan: De gamla träkåkarna i Haga, vars framtid då diskuterades, påminde om det gamla klassamhället. De skulle väck. Här fanns inget att bevara.

Det var inte första, och definitivt inte sista, gången Frank Baude intog en konträr position i göteborgspolitiken. I trettio år hade han varit partiledare när han 2014 lämnade partiet. Och inte ens då, gentemot det egna partiet, tänkte han stryka någon medhårs.

Vänsterns ytterfalang hade gått för långt bort från rötterna, hävdade Baude i ett öppet brev till den rörelse han vigt sitt liv åt. Kommunistpartiet och dess husorgan Proletären hade enligt Baude suttit på händerna alltför ofta när det kom till ett antal viktiga frågor.

I avskedsbrevet till rörelsen kritiserade han bland annat flatheten som visats mot införandet av trängselskatten. En skatt han menade att hans eget parti inte gjort en ordentlig klassanalys av. Skottlossningarna i förorten gav honom skäl att beskriva hemstaden som “gangsterstaden Göteborg”. I feminismen, som blivit alltmer central även i hans eget parti, såg han bara en borgerlig medelklassrörelse som försköt uppmärksamheten från det väsentliga: klasskampen och samhällets orättvisor.

I Frank Baudes kommunism fanns inga kompromisser med klasskampen. Det var en politisk kamp som ständigt skulle föras av arbetarklassen och med det proletära perspektivet som främsta utgångspunkt. Det är mot bakgrund av denna huvudprincip som man måste förstå Baudes totala ovilja att släppa in några “småborgerliga” ideologiska avvikelser av det slag som han såg överallt i 2000-talets politiska landskap.

I det intersektionella tänkandet med sin identitetspolitik, som vänstern drogs mot såg Baude inte någon fördjupning av klasskampen utan enbart “fraktionsmakeri och kotteribildningar”. På en “småborgerlig avvikelse” följer ofta en annan hävdade han. I det hade han en poäng. Den radikala vänstern har sedan början av 2000-talet alltmer intensivt befunnit sig i ett identitspolitiskt moras. Förankringen i arbetarklassen är knappast något den samtida vänstern kan stoltsera med längre.

Detta såg Baude komma tidigt. Om medelklassen tilläts styra klasskampen skulle den snabbt förlora all relevans för arbetarna. Men även om denna principfasthet gjorde att Baude höll sig trogen den marxistiska urkunden hjälpte det inte honom och det parti han styrde i drygt tre decennier till några stora politiska framgångar. Partiets radikalism, revolutionära idéer och språkbruk samt närheten till några av 1900-talets mest mordiska och totalitära regimer gjorde alltid partiet till en marginell, om än högljudd, aktör i göteborgspolitiken.

Baudes doktrinära marxism framstår för många som en anakronism. Ett sorts lajvande av ett förflutet Göteborg och en politisk rörelse som hör sextio- och sjuttiotalen till. Men något paradoxalt blev också Baude genom att hålla fast vid den position han haft genom hela livet, åter aktuell i och med sitt utträde. Det var ett sista klagorop från en tynande grupp av oreformerade marxist-leninister som inte ryckts med av vänsterns förändring under slutet av 1900-talet. Men också början på en ny populistisk återfödelse för vissa inom ytterkantsvänstern.