Det finns ett engelskt uttryck som är synnerligen aktuellt i coronakrisens dagar: "To rise to the occassion". Lexikonet säger att det betyder att vara mogen uppgiften. Det är mer än så - att växa med uppgiften, att kliva fram och ta ansvar när det behövs, att visa vad man går för när det gäller.
Inom idrotten tränar man mentalt för att klara press och utmaningar. I sjukvården och i det militära tränar man också på exceptionella situationer. Kanske är det därför som sjukvården och dess medarbetare gjort och gör ett så enastående arbete i coronakrisen.
Överallt i samhället har människor klivit fram och tagit ansvar - enskilda och föreningar. Också många tjänstemän och politiker har tagit steget ur relativ anonymitet, visat styrka och uthållighet och bidragit till att skapat den känsla av trygghet som vi alla behöver i tider av oro och kris.
Men det räcker inte med trygghet. Vi behöver också hopp och framtidstro. Därför vill vi höra om forskare som samarbetar globalt och gör snabba framsteg för att få bukt med pandemin och dess följdverkningar. Därför vill vi tro på Stefan Löfven när han säger att vi kommer att ta oss igenom krisen "tillsammans, som en nation".
Säga är gott och väl men politikerna måste också agera som om man tror på det man säger. Ett sätt är att planera offensivt för tiden efter pandemin.
I en krönika i slutet av mars efterlyste jag en statlig kommission som likt Lindbeckkommissionen skulle föreslå ekonomiska och politiska åtgärder för att ta Sverige ur den svåra ekonomiska krisen. Den tanken har framförts från en rad olika håll.
I förra veckan krävde således moderaternas Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson en så kallad exitstrategi:
"Det går inte att nu sätta ett datum då den akuta fasen är över. Men Sverige måste börja staka ut kursen som återstartar ekonomin när smittspridningen till slut tillåter det" skrev de i en debattartikel i DN och avslutade med att "vi behöver alla kunna se det ljus som ännu lyser långt bort i tunneln."
Dagen innan skrev ett antal meriterade ekonomer att "Stockholms Handelskammare, som samlar en stor del av det svenska näringslivet, beslutat att tillsätta en Omstartskommission", vars analyser och slutsatser skall överlämnas till regering och riksdag i augusti.
Man behöver naturligtvis inte regionalisera alla frågor men Omstartskommissionens huvudman är Stockholms Handelskammare och sammansättningen av kommissionen speglar inte den avgörande betydelse som Västsverige och dess industri har för landet.
Det vore därför välgörande om riksdag och regering tillsatte en nationell kommission med ett bredare uppdrag än Omstartskommissionens. Det fanns en antydan om en sådan när Stefan Löfven i torsdags lade fram ett förslag om att tillsätta en coronakommission.
– Vi måste börja fundera på och dra slutsatser av hur det här har påverkat och vad det är vi behöver förstärka i samhället, sa statsministern, som var tydlig med att kommissionen skall tillsättas först "när krisen är över".
En utvärdering i efterhand är bra men den ersätter inte en framtidskommission. En sådan skall dels ta fram förslag på hur Sverige skall få de ekonomiska hjulen att rulla när den akuta coronasituationen är över, dels blicka längre fram och föreslå ett program för att stärka landet i alla avseenden. Det handlar om sjukvården, äldreomsorgen, industrin, infrastrukturen, forskningen, totalförsvaret, krisberedskapen och de internationella samarbetena. Det är då viktigt att inte glömma bort folkrörelserna och det civila samhället som betydande krafter i samhället.
Man kan skoja om den svenska benägenheten att gömma frågor i kommittéer och utredningar. Den andra sidan av det är dock att vi är bra på faktabaserat beslutsfattande. Redan nu finns en statlig utredning, SOU 2020:23, vars uppdrag är att "göra en översyn av hälso- och sjukvårdens beredskap inför och vid allvarliga händelser i fredstid och höjd beredskap samt lämna förslag på hur hälso- och sjukvårdens förmåga att hantera denna typ av händelser långsiktigt bör utvecklas." Genom tilläggsdirektiv, som nu förefaller närmast profetiska om än för sena, utvidgades uppdraget i november förra året till att omfatta också åtgärder för att "förebygga och hantera situationer med brist på läkemedel och hälso- och sjukvårdsmaterial".
Delbetänkandet från utredaren kom så sent som i mars i år och pekar på stora brister i beredskap, lagerhållning och styrning. Olika nivåer och parallella strukturer, med kommuner och regioner och privata aktörer, försvårar nödvändig statlig planering och styrning, bland annat för "smitta och hälsohot". Utredningen påpekar också att en robustare vård i vardagen ger bättre krisberedskap. Lagerhållningen av förnödenheter bör öka och centraliseras.
Således var många slutsatser redan dragna, men åtgärderna inte på plats, när coronasmittan tog fart. Utredningen är därför en viktig "grundplåt" både för statsministerns coronakommission och för en nationell framtidskommission - men de behöver sparkas i gång redan nu. Och frågan är om inte Göteborg och Västra Götalandsregionen behöver en alldeles egen, kompletterande framtidskommission som hjälper till att flytta stadens och regionens viktiga projekt från politiska trätor och planeringsmissar till rimliga prioriteringar och konkret handling? Och varför inte göra med Göteborgs 400-årsjubileum, som man gjorde med 300-årsjubileet? Flytta fram det två år - till 2023. Då kan jubileet hinna bli ett verkligt startskott för de framtidssatsningar som ligger i träda. Dessutom kan det bli ett firande utan kvardröjande rädsla!
