”Bara svenska medborgare har ovillkorlig rätt att vistas i landet.” Så sa juristen på ett seminarium för några år sedan och hänvisade till svensk utlänningslag. Jag minns att jag drog efter andan: ”Ovillkorlig rätt att vistas i landet”? Kan man säga så? Och ”utlänningslag”, har vi ens en sådan? Är det inte omodernt att skilja mellan medborgare och utlänningar?
Juristen på seminariet var ute efter just den reaktionen. Hon visste att brutaliteten i påståendet väcker motvilja hos den som vill vara en anständig människa. Samtidigt behövs en utlänningslag för att ett land ska kunna ha en ordnad migrationspolitik. Man behöver förstås inte kalla den andra gruppen ”utlänningar”, men den juridiska skillnaden kvarstår oavsett beteckning. Alternativet till en utlänningslag är fri invandring och det vill inget parti i riksdagen ha.
Åtskillnaden mellan medborgare och utlänningar är jobbig för att den tvingar oss att ta ställning i en fråga där ideal och verklighet krockar: Alla människor är lika mycket värda och ändå har bara vissa ovillkorlig rätt att vistas i landet. Hur ska vi ha det egentligen? Situationen är ett exempel på det som forskare kallar ”taboo trade off”, alltså valsituationer som utmanar våra moraliska värderingar. De flesta av oss blundar hellre än tar ställning till sådana val. Reaktionen kallas ”taboo trade off aversion”.
Inspirerad av juristens provokation ville jag pröva hur djupt motviljan mot att ta ställning till behovet av en utlänningslag sitter hos svenska folket. Eftersom det är svårt att få forskningsmedel för migrationspolitiska frågeställningar som inte handlar om rasism eller diskriminering frågade jag chefen för ett företag i opinionsbranschen om de kunde göra en studie pro bono (gratis alltså).
Chefen var positiv men ändrade sig när medarbetarna slog bakut. Det uppfattades som alltför kontroversiellt att, som jag ville göra, tillskriva juristens uttalande antingen Jimmie Åkesson eller Annie Lööf och sedan fråga hur rasistiskt det är. När det hände var jag besviken, men i dag kan nejet bekräfta hur känsligt det är att göra tydligt att alla människor inte är lika mycket värda i lagens mening och att rationella personer håller med.
Behovet av att göra skillnad mellan medborgare och utlänningar är svårsmält för personer med progressiva värderingar. Socialpsykologen Jonathan Haidt har en teori som förklarar varför. Det handlar som så ofta om känslor och moral. Människor med progressiva värderingar styrs av två moraliska principer: rättvisa och omsorg om de utsatta.
Människor med konservativa värderingar har en bredare palett av moraliska principer som också inkluderar ordning, grupplojalitet och värnandet om det heliga. Att peka ut utlänningar som grupp utmanar de progressiva principerna rättvisa och omsorg men går bra att förena med de konservativa principerna ordning och grupplojalitet (med den inhemska befolkningen).
Haidts poäng är att progressiva missförstår konservativa. De uppfattar konservativa som hjärtlösa och till och med onda. Att tvingas ta ställning till behovet av en utlänningslag är en början till större förståelse för den andra sidan. Det hade juristen fattat.
