I veckor har det talats, skrivits och diskuterats om Liberalernas vägval i regeringsfrågan. I jämförelse är intresset för Centerpartiet nästan förstrött och sömnigt. Medan Nyamko Sabuni pressas i intervju efter intervju kommer Annie Lööf undan med vaga uttalanden om att hennes parti siktar på ”samarbete i den breda mitten”.
Vad betyder det rent konkret? När Annie Lööf i en intervju med Expressen (9/3) sa sig kunna sitta i regering med ”både socialdemokrater och moderater” tolkades det direkt som ett ”antingen eller”. Den stora nyheten blev att Centern kan komma ingå i en regering under S ledning. Men om ett samarbete i mitten ska ha någon substans måste det handla om ett ”både och”. Det blir inget mittensamarbete om inte de två stora partierna M och S samarbetar med varandra.
Frågan som borde ställas till Annie Lööf är om hon är beredd att tvinga fram ett sådant samarbete. För det kan i praktiken bara bli aktuellt om Centern, precis som i dag, blir vågmästare efter valet och därmed sitter på nyckeln till Rosenbad. Både S och M är motvilliga till ett blocköverskridande samarbete. Det är impopulärt både hos de egna medlemmarna och innebär en risk för minskat väljarstöd. Men Centern kan ändå tvinga fram det genom att blockera varje annan lösning, ytterst genom att ta det till nyval.
Statsvetare kallar en sådan hårdnackad strategi för ”Chicken race”, efter en gammal amerikansk ”ungdomssport” där två bilar kör med full fart mot varandra och den som först väjer har förlorat. Det gäller att visa att man menar allvar, exempelvis genom att slänga ut ratten. Motståndaren får inte tro att man kommer väja.
Menar Annie Lööf allvar måste hon vara övertydlig med att hon inte accepterar någon annan lösning än mittensamarbete. Att hon inte tänker släppa in SD i värmen är övertydligt. Men hur är det med Vänsterpartiet? I den ovan nämnda Expressenintervjun hette det att Centern ”inte kommer” samarbeta eller budgetförhandla med SD, men ”inte vill” samarbeta eller budgetförhandla med V. Det är en avgörande skillnad i ordval och knappast en slump.
Men så länge Annie Lööf inte tydligt stänger dörren för V-samarbete så saknar huvudambitionen att samarbeta i mitten all trovärdighet. Socialdemokraterna föredrar naturligtvis en konstellation där de kan spela ut C och V emot varandra.
Inte minst centerväljarna förtjänar ett tydligt besked i frågan. Ett fortsatt januaristyre, där V ingår, kommer inte likna den nuvarande mandatperioden. Centern kommer inte kunna diktera villkoren på samma sätt. För de traditionella centerväljarna – vars politiska drivkraft är att se partiets politik förverkligad – snarare än att hålla Jimmie Åkesson stången – är det en besk medicin. Eller som en besviken centerpartist i västerbottniska Vindeln uttryckte det: ”Där jag bor och verkar, det liv jag och många med mig vill leva, för oss och vår livsstil är ju miljöpartister ett större hot än sverigedemokrater” (SvD 2/4).
För ett par decennier sedan var troligen Centern det parti som hade haft lättast att fånga upp den missnöjesopinion som i stället gick till Sverigedemokraterna. Centern hade en bred förankring bland ”vanligt folk” utanför storstäderna och en delvis elitkritisk profil. Den folkliga konservatismen fanns där – inte minst i arvet från Torbjörn Fälldin. Istället valde C att gå i motsatt riktning. Stockholmscentern var pådrivande, liksom näringslivets lobbyorganisationer (DN 11/9 1998). Centern skulle bli nyliberalt. Stureplanscentern föddes. Syftet då var att få slut på det S + C-samarbete som Olof Johansson förde. Men ironiskt nog har omsvängningen fört tillbaka C i S-famnen. För i de nyliberala idealen låg inte minst en omorientering mot storstäder, fri invandring och antikonservatism. Annie Lööf kom själv att bli en del i den processen.
Om Centern nu faller till föga och sätter sig i direkta förhandlingar med Vänsterpartiet efter valet offras även småföretagarprofilen och inriktningen mot ekonomisk liberalism. Den får stå tillbaka för inriktningen på att vinna framgångsrik, ung urban medelklass. Partiets marknadsbaserade strategiarbete – C är en flitig och förmögen beställare av opinionsmätningar – för det i en mindre marknadsvänlig riktning. Ännu en paradox alltså.
Det är svårt att se något positivt med en sådan utveckling. En regering där både Centern och Vänsterpartiet sitter med vid förhandlingsbordet kommer mest kunna enas om symbolåtgärder, ”informationskampanjer” och avståndstaganden gentemot oppositionen. Kulturkriget blir än mer dominerande – samtidigt som allvarliga samhällsproblem förblir olösta.
Centern måste inte välja den vägen. Menar partiet allvar med att Sverige bör styras från mitten har Annie Lööf möjligheten att slå gasen i botten, slänga ut ratten och tvinga fram en annan lösning från sin vågmästarställning. Men kommer hon att göra det? Är hon verkligen beredd att slåss för ett mittensamarbete i det läget? Eller är det bara en from förhoppning? Frågorna väntar på ett tydligt svar.
