Enligt Folkhälsomyndigheten, FHM, och statsepidemiologen Anders Tegnell kan den oerhörda skillnaden i dödstal per miljon invånare mellan Sverige och våra grannländer som Finland, Danmark, Norge och Tyskland förklaras med att: ”Länderna befinner sig i helt olika stadier när det gäller smittspridningen.” (FHM Pressträff 25/5). Därför kan sådana skillnader inte tas som facit för ”vem som har lyckats mer eller mindre bra med olika typer av åtgärder”.
Den beskrivningen, ”helt olika stadier”, kan rimligen inte tolkas på annat sätt än att Sverige har hunnit längre i spridningen och bekämpningen av smittan relativt andra motsvarande länder, och att dessa länder också kommer att uppnå Sveriges stadium – det vill säga uppvisa lika höga dödstal per capita som Sverige.
Jag skriver rimligen, därför att den andra logiska tolkningen, att Sverige skulle vara i inledningsstadiet och de andra länderna hunnit längre än vi, innebär att våra höga dödstal skulle stå sig relativt andra, vilket FHM knappast kan mena.
Men det finns inga som helst belägg för att de andra länderna framöver skulle komma upp i svenska nivåer om nästan sex döda per miljon invånare per dag i snitt i maj månad, när de, som till exempel Tyskland, har lyckats med att pressa ned andelen döda från tre till en per miljon invånare per dag under samma period.
På vilka grunder påstår man då att länder som Danmark eller Finland, som i månader har haft dödstal som proportionellt är avgjort lägre än våra, skulle låta smittspridningen skena iväg och ”hinna fatt” oss? När dessutom världen vet mer om smittan för varje dag och utvecklar nya metoder?
Sådana scenarier går inte att ta på allvar. Förklaringar om ”olika stadier” är meningslösa. Det är, för att tala med Jan Myrdal, att trolla med truten.
Dessvärre talar allt för att Sverige, relativt våra grannländer, kommer att få ett mycket högre och dystrare utfall. Och det vore dessutom förvänt att bygga förutsägelserna om framtiden på att det skall dö många fler danskar, norrmän och finländare, så att de svenska dödstalen inte framstår som förskräckliga.
Det politiska ansvaret för detta läge är regeringen Löfvens. Men dess anslag har varit att skjuta svenska myndigheter, främst FHM, framför sig. Det har hävdats vara i enlighet med svensk politisk tradition att expertmyndigheter ska få avgöra vad som är de rätta åtgärderna.
Den hänvisningen stämmer emellertid inte alls. Till exempel har försvarspolitiken under de senaste decennierna byggt på precis motsats hållning, oavsett vilket parti som innehaft regeringsmakten. En statsminister, Reinfeldt, tvekade för sin del inte att utpeka försvarsmakten och Överbefälhaven som ett ”särintresse” bland andra i raden av myndigheter som vill ha mer pengar. (SvD 20/1 2013)
Och ska man nu ändå skjuta andra framför sig, måste stigfinnaren vara värd sitt salt. Och i fallet med FHM som ciceron, blir det allt mer uppenbart att regeringen Löfven inte har fått valuta för pengarna.
Ett turkiskt talesätt lyder: ”Den som har kråkan till vägvisare får inte näsan ur skiten.” Tyvärr är det inte så mycket regeringen utan mest landets medborgare som har fått lida av vägvisarens vågspel och egenartade tilltag.
