”Är det såna kompisar du vill ha Soffan?” Jag hade uttryckt min syn på hur allvarligt extremistiska rörelser skadar vår demokrati och fått medhåll från alla möjliga politiska håll. Frågan ställdes av en partikamrat efter att såväl borgerliga företrädare som sverigedemokrater och för all del många vänstersinnade förtroendevalda hållit med mig i sak. Underförstått menade personen att jag borde akta mig för sällskapet. Och därmed bortse från problemet.
Jag har varit fackligt och politiskt aktiv i drygt 30 år. Arbetarrörelsen är mitt hem. Men jag har aldrig sett ett mer polariserat debattklimat. Där den som lyfter ett viktigt problem riskerar att helt felaktigt bli placerad i det politiska motståndarlägret.
Min uppfattning är att vi oavsett skilda uppfattningar måste kunna tala tydligt med varandra om tillståndet i landet. För att problemen ska kunna hanteras måste de först uppmärksammas. När ställföreträdande rikspolischefen Mats Löfving beskrev problemen med kriminella klaner väckte det stor uppmärksamhet. Några försökte inledningsvis sopa även detta under mattan. Men nu har det lagt sig. Vi kan börja prata om åtgärder istället. Detta är ett viktigt fall framåt.
Det Löfving lyfte var inte någon nyhet. Fakta har länge funnits på plats. En som under lång tid talat klarspråk om klansystem och hur de krockar med vår grundläggande demokratisyn är Per Brinkemo. Från olika håll har han anklagats för allt möjligt. I antologin Klanen, där Brinkemo och Johan Lundberg är redaktörer, redogör olika författare för relationen mellan klan och stat. Det är en bok jag rekommenderar. Att den är utgiven av tankesmedjan Timbro, och att boken därmed av vissa stämplats som ”höger”, struntar jag i. Bra information är bra information.
Allt för ofta riskerar den som vill beskriva ett samhällsproblem att tillskrivas politiska uppfattningar som helt enkelt inte är sanna. Då blir inte allvarliga problem lösta. När Brinkemo skriver om problemet med klantänkande i det svenska samhället gör han en demokratisk välgärning. Folkbildning är av nöden för att vi ska kunna komma tillrätta med saker.
I den budgetproposition finansminister Magdalena Andersson presenterade ingick en satsning på runt 200 miljoner kronor till myndigheter för att stävja välfärdsfusket. ”Vi vill stoppa pengarna till de kriminella nätverken, oavsett om det är mc-gäng, klaner eller mer löst sammansatta nätverk. Annars riskerar det att undergräva legitimiteten i välfärdssystemen” menar finansministern. Det är inte rasism, det är politisk handlingskraft. Det är ett litet steg på vägen mot att verkligen ta tag i problemet.
Vi ska inte uppmana varandra att tona ned kritik mot allvarliga samhällsproblem. Tvärtom. Den som lyfter ett problem måste få göra det utan att misstänkliggöras. Jag är socialdemokrat. Mina lösningar skiljer sig stort från Sverigedemokraternas. Jag, och alla andra, måste kunna få tala tydligt om sakernas tillstånd. Oberoende av vem som applåderar oss på sociala medier. Annars fungerar inte det demokratiska samhället.
