Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Enhetlig klädsel är ett beprövat sätt att öka respekten för ordning i skolan. Bild: Wojtek Radwanski/TT

Håkan Boström: Fler skolor borde införa klädkod

Istället för att låta gängen ha monopol på att bygga respekt, sammanhang och identitet borde skolan inta en mer offensiv linje och erbjuda eleverna ett sammanhang att vara stolta över. Utsatta elever är de som behöver klädkoderna mest.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Jensens grundskola i centrala Göteborg har råkat i medialt blåsväder sedan man infört en ny klädkod för sina elever. Sedan tidigare har Jensen en klädkod för alla sina lärare. Nu vill man även införa det för sina elever, på alla Jensenskolor i Sverige. Det som väckt uppmärksamhet är främst Göteborgsskolans inte vill att ungdomarna ska bära kläder som förknippas med machokultur och gäng och angivit exemplen ”mjukisbyxor” och ”midjeväska”. Kritikstormen har inte låtit vänta på sig. Men den är delvis missriktad.

Klädkoder ska förstås inte ha syftet att hålla vissa socialgrupper borta från skolan. Den aktuella Jensenskolans rektors sätt att formulera sig har gjort det lätt för kritikerna. Han har också i ett brev talat om att "Jensen är inte för alla", men menat att alla som går med på kraven är välkomna samt talat om att andelen elever från utsatta områden minskat (GP 29/9). Detta har kopplats samman med klädkoden, trots att den sistnämnda trätt i kraft först nu. Men skolsegregering och klädkoder är faktiskt två olika frågor. Man frågar sig om införandet av klädkod verkligen påverkar elevsammansättningen på en skola. Det låter alltför enkelt.

Skoluniform och klädkoder är det normala i merparten av världen. Skolan har det uttalade syftet att ge alla barn en någorlunda likvärdig chans i livet, eller åtminstone jämna ut livschanserna. Då är enhetlig klädsel ett symboliskt sätt att markera jämlikhet. För många barn såväl som föräldrar är de statuskrav som idag dominerar den ”fria” klädseln en ren plåga. Klädhets skapar grogrund för mobbing. Den blir också lätt till en klassmarkör med oskrivna krav på dyra märkeskläder. Klädkoder är ett sätt att komma till rätta med sådana problem och sparar pengar för både föräldrar och elever.

En grundtanke med såväl klädkoder som skoluniformer är att skapa bättre stämning på skolorna – men också gemenskap och identitet, en stolthet över den egna skolan. I USA har det uttalade syftet ofta varit att få bort gängmarkörer, något som i det här fallet även anförs från Jensen. Ungdomar ska inte se gängledarnas symboler som sina.

I själva verket är det just de skolor med många svaga elever och stora disciplinproblem som skulle ha störst nytta av en klädkod. Det blir ett sätt att ta fighten med gängen som annars ensamma tillåts erbjuda just gemenskap, identitet och starka yttre markörer.

Mycket av den kritik som framförs mot klädkoder i Sverige avslöjar sig snabbt som sprungen ur den progressiva medelklassens eget begränsade perspektiv. När DN:s stjärnjournalist Niklas Orrenius i en krönika (29/9) kommenterar Jensenskolans klädkod gör han genast en referens till sitt eget tonårstrots och rätten att göra revolt. Det är bara det att de flesta ungdomar som ”gör revolt” mot skolan i utsatta områden inte har en karriär i det mediala toppskiktet framför sig.

Att göra symbolisk revolt, framhäva det ”personliga uttrycket”, har alltid varit något enkelt för de välbeställda skiktens barn. Det, snarare än knytblusar och kostym, har varit normen de senaste 50 åren. Det är förstås ett artificiellt sätt att uttrycka sin personlighet. Men det är den syn som ligger bakom det svenska förbudet mot skoluniformer – ett förbud som snarast borde upphävas. Faktiskt vore en hel del vunnet om klädkod blev normen i alla svenska skolor, som ett led i att motverka segregation och ojämlikhet.

Att fröknar och magistrar kunde ställa krav på elevernas klädsel betraktades fram till 1960-talet som en självklarhet. Det var en skola som genomsyrades av disciplin. Det hade givetvis sina baksidor, men det var ändå det skolsystem som lyckades lyfta folkflertalets utbildningsnivå. Även de elever som bara gått igenom folkskolan lärde sig skriva och läsa ordentligt. Där är vi inte alltid idag.

Det radikala arvet från 1968 har ett starkt grepp om de sociala frågorna i Sverige, inklusive skolan. Det betonar elevens rättigheter framför allt annat, inte sällan draget bortom rimlighetens gräns. Men kravlösheten är inget som stärker människor. Speciellt inte dem som inte har en självklar medelklassidentitet och goda socioekonomiska förutsättningar att falla tillbaka på.

Kravlösheten inger ingen respekt. Kravlösheten ger inget rättesnöre i livet. Kravlösheten bygger inte gemenskap och mening. Ett viktigt skäl till att de kriminella ungdomsgängen brett ut sig är att de just ställer krav på sina medlemmar, krav som bygger grunden för respekt, sammanhang och identitet – om än i destruktiv form. Det är grundläggande mänsklig psykologi. Det är dags för Sverige att hitta tillbaka till dessa insikter för att bygga en skola som tar tillbaka respekten.