När man läser de styrande rödgröna minoritetspartiernas budget inser man sanningen i uttrycket ”mannaminnet är oftast sex månader långt”. Kanske beror deras till synes outsinliga entusiasm för att göra om alla de misstag som begicks under 1960-talet på vår förmåga att ersätta historien med myter som döljer den mer komplicerade verkligheten.
En kraftfull sådan myt är att det var ”varvs- och oljekrisen” som orsakade alla Göteborgs problem under 1970-talet. Söker man sig däremot tillbaka till vad som hände startade befolkningsminskningen redan 1971, flera år innan vare sig olje- eller varvskrisen brutit ut. De yngre hushållens flytt till villaförorterna inleddes i början av 1960-talet, vilket ledde fram till beslutet att bygga framtidstaden i Angered.
Men 1969 liberaliserades handeln med småhus vilket fick villamarknaden att växa snabbare än någonsin. Samtidigt som Angered blev klart rasade Göteborgs befolkning, medan Kungsbacka ökade rekordstarkt. Dynamiken försköt hela regionens centrum mot Åbro och Sisjön. Utvecklingen i sydväst slår dessutom hål på myten om oljekrisen. Dyrare bensin borde ha fungerat på exakt motsatt sätt.
Efter tre decennier av återhämtning står vi nu med en politisk strategi som vill ta oss tillbaka till 1960-talet och Angeredsatsningarna. Det är motsägelsefullt, eftersom en viktig åtgärd i budgeten är att skjuta fram bostadsbolaget Framtidens mål om att inga utsatta områden ska finnas från 2025 till 2035. Även om målet naturligtvis var orealistiskt redan från början, är framskjutningen av det med ett helt decennium både ett erkännande av den tidens misstag och ett accepterande av att målet inte kommer att nås med de medel som den rödgröna minoriteten föreslår.
Ändå är det ett mycket stort investeringsprogram som föreslås: ”Till 2028 ska 25 000 bostäder färdigställas, exempelvis genom att AB Framtiden förvärvar byggrätter över hela Göteborg och uppför fler kommunala hyresrätter.” I volym innebär det att allmännyttan ska minst tredubbla sin produktion, detta samtidigt som arbetet med att ta fram nya blandstadsområden i Skogome, Säve och Björlanda avbryts. I praktiken betyder det att de nya hyreslägenheterna måste byggas i de mest utsatta områdena, som redan nu till hundra procent domineras av just hyresrätter.
Ett viktigt mål i budgeten är också att inga bostadsrättsombildningar ska genomföras, trots att en forskarutvärdering för några år sedan kom fram till att ombildningar av den typ som gjordes i Tynnered 2005 är det som kan bryta den onda cirkeln av socialt utanförskap och segregation. Den massiva hyresexpansionen får en att tänka på parodidokumentären Spinal Tap: ”It goes to eleven”.
Det den styrande minoriteten föreslår är en allmännyttig expansion av en typ som inte skett sedan Angered byggdes. Den kommer oundvikligen att leda till en mycket stor upplåning genom kommunen i ett läge där räntorna stiger. Möjligen skulle det kunna förklara varför man i praktiken kraftigt drar ned på planerna för småhus och trädgårdsstäder, eftersom bristen på småhus ju i teorin tvingar yngre hushåll att efterfråga de tiotusentals nya hyreslägenheter som allmännyttan nu är tänkt att uppföra.
Ett halvsekels erfarenhet har dock lärt alla (utom de rödgröna politikerna) att det inte kommer att bli så. I stället kommer de hushållen att söka efter radhus och villor i Lilla Edet, Älvängen eller Kinna/Skene.
Sannolikt kommer den stora mängden dyra nyproducerade lägenheter i stället att fungera som en magnet för att attrahera undersysselsatta nyanlända i den svenska glesbygden att flytta till Göteborg.
Hur många som sedan verkligen bor i de växande utanförskapsområdena kommer ingen att veta, men den alltmer överbefolkade och socialt utsatta situationen kommer framåt 2030 att leda till att alla tidssatta mål återigen skjuts mot än mer fjärran tidshorisonter. I det perspektivet är den enda uppmuntrande detaljen med den rödgröna budgeten att den i praktiken är helt ogenomförbar. Men det betyder också att staden under de närmaste fyra åren i praktiken kommer att stå utan verklig strategi och ledning.
