Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Finlands förmåga att försvara sig mot den sovjetiska övermakten vintern 1939-40 visar vad äkta försvarsvilja kan betyda. 


 Bild: SvD/TT
Finlands förmåga att försvara sig mot den sovjetiska övermakten vintern 1939-40 visar vad äkta försvarsvilja kan betyda. Bild: SvD/TT

Håkan Boström: Finland har visat att det går att bekämpa rysk övermakt

När Sovjet anföll Finland i november 1939 var övermakten enorm. Men den ryska armén kunde inte rå på finländarnas försvarsförmåga och stridsmoral. Ukraina ska inte räknas ut även om priset för försvararna lär bli högt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen vårt grannland Finland. Sovjet hade en enorm överlägsenhet i militära trupper, inte minst i stridsvagnar och flyg som uppgick till det mer än det tiodubbla jämfört med den finska sidan. Styrkeförhållandena var ännu mer ojämna än de vi just nu ser utspela sig efter den ryska invasionen i Ukraina. Ändå lyckades Finland avvärja invasionen.

Stridsmoral kan vara avgörande i krig. Och det är uppenbart att Kreml felkalkylerat motståndet från det ukrainska försvaret och styrkan i den ukrainska folkets villighet att försvara sitt nationella oberoende. En trolig orsak till missräkningen är att Moskva delvis gått på sin egen propaganda om att det ukrainska styret skulle sakna folklig legitimitet. Rysslands president Vladimir Putin verkar ha räknat med en snabb seger som skulle möjliggöra inrättandet av en lydregim i Kiev. Det var ett misstag.

Det är dock lätt att dra förhastade slutsatser från rapporterna om det oväntat starka, för att inte säga hjältemodiga, försvaret från Ukrainas sida. Ryssland har ännu inte satt in all stridskraft man förfogar över. Planen att ta över Ukraina politiskt har byggt på viss återhållsamhet för att ge en planerat Moskvatrogen regim någon slags trovärdighet. Så vad gör Putin när han inser att det inte kommer vara möjligt att vinna kriget på det sättet?

Erfarenheten är illavarslande. Strax efter att Vladimir Putin utsågs till premiärminister i Ryssland i augusti 1999 inledde Kreml det andra Tjetjenienkriget, ett extremt blodigt fältslag där huvudstaden Grozny mer eller mindre förvandlades till en grushög av ryskt artilleri. Risken är stor att Putin i sin frustration över uteblivna framgångar tar till samma metoder i Ukraina trots de enorma förluster i människoliv det skulle innebära och tvingar Moskva till en dyr, lång och svår ockupation.

På det politiska planet ser Ryssland helt enkelt inte ut att kunna vinna det krigsäventyr president Putin kastat in landet. Ryssland, hårt drabbat av ekonomiska sanktioner, kommer ha enorma problem att upprätthålla kontrollen över Ukraina även om man efter utdragna och blodiga gatustrider skulle vinna på slagfältet. Det Ukraina man skulle erövra skulle vara ett förött och utbombat territorium präglat av evigt hat mot Moskva. Det vore en tragedi för Ukraina men också en enormt kostsam pyrrhusseger för Ryssland, "vinst" som rentav kan hota landets egen stabilitet.

Men vi måset också inse att den ukrainska sidan inte heller kan "vinna" kriget, lika lite som Finland ”vann” finska vinterkriget. Däremot lyckades Helsingfors, efter månader av hårt motstånd, få till en fredsförhandling som avslutade invasionen i mars 1940 och räddade Finlands försvarsmakt och självständighet. Det måste räknas som en fantastisk framgång för lilla Finland, trots en del kännbara eftergifter i fredsavtalet. Detsamma skulle vara fallet om Ukraina når en sådan lösning tack vare sitt hårdnackade motstånd.

Västvärlden gör nu helt rätt som kraftfullt stöttar den ukrainska sidan – inklusive med militärt materiel – och samtidigt skruvar upp det ekonomiska trycket mot Ryssland. Att Sverige nu stödjer en stridande part - Ukraina - för första gången sedan finska vinterkriget är en händelse som ser ut som en tanke.

Syftet med motstånd och stöd är dock inte att besegra Ryssland i någon slutgiltig mening – utan att tvinga fram en förhandling som bevarar Ukrainas oberoende och frihet. Men det bygger på att Putin och hans anhang förmås inse att de har mer att vinna på en förhandlingslösning än på att föröda sitt grannland och påstådda ”broderfolk”.