Fri hyressättning vid nybyggnation införs. Det är ett av löftena i Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna.
Bara de mest renläriga socialisterna kan tvivla på att hyresmodellen måste reformeras. I storstäderna står 900 000 i bostadskö, 220 000 bara i Göteborg. Även om inte alla dessa är i akut behov av bostad – många står i kön för att ha tillräckligt med ködagar när de någon gång vill ha en – räknas kötiderna i år för den som faktiskt behöver boende. Den ekonomiska forskningen visar att det är i centrala och attraktiva lägen som hyrorna hålls ner mest, trots att de som bor där i regel har högre inkomster. Istället betalar hyresgäster i förorterna högre hyror.
Dessutom har hyresregleringen negativa effekter på utbudet. Byggföretag väljer ofta att bygga bostadsrätter istället för hyresrätter, och privata hyresvärdar tjänar pengar på att låta hyresgästerna ombilda fastigheten till bostadsrättsförening.
En fri hyressättning skulle alltså inte bara vara mer rättvis, utan dessutom innebära att hyresrätterna blev fler och köerna kortare.
Problemet, som de tidigare ekonomiprofessorerna Roland Andersson och Lars Jonung skriver i Svenska Dagbladet (3/5), är att Januariöverenskommelsen inte innebär tillräckligt stora förändringar. De nyproducerade bostäderna utgör högt räknat bara runt en procent av det totala bostadsbeståndet. I den takten tar det hundra år innan hyrorna är marknadsanpassade. Helt fria blir de dessutom aldrig, eftersom vissa byggnader, särskilt i attraktiva lägen, inte rivs utan bara renoveras.
I det befintliga beståndet är förändringarna mer marginella. En kommission ska utreda hur läget för en viss bostad ska spela roll för hyressättningen. Ett oberoende skiljedomsförfarande ska införas vid tvister mellan Hyresgästföreningen och fastighetsägaren. Det förstnämnda har prövats i ett antal städer, och har bidragit till att göra hyrorna lite mer rättvisa, men utan att bostadsköerna mer än naggas i kanten. En “bostadsdomstol”, motsvarande Arbetsdomstolen, är en bra idé, men de flesta problem består så länge det inte finns en modell för hyreshöjningar som skapar långsiktig lönsamhet för fastighetsägarna.
Ska verkliga förändringar till måste marknadshyror införas i hela bostadsbeståndet. Det framställs ofta, inte minst av Hyresgästföreningen och Vänsterpartiet, som en katastrof att hålla borta till varje pris. Man behöver dock inte åka längre än över Östersjön för att konstatera att det mest är skrämselretorik. Finland reformerade sin hyresmarknad under flera steg under 1990-talet, och har sett de positiva effekterna sedan dess.
Visst hade man under en period förhållandevis stora hyreshöjningar, eftersom bostadsbristen var stor. De senaste åren har dock hyreshöjningarna sett ut ungefär som här. Hyrorna är generellt sett något högre än i Sverige, både i Helsingfors och i övriga landet.
Men i gengäld finns i princip inga bostadsköer. I Stockholm räknas kötiderna till innerstadslägenheter i decennier. I Helsingfors handlar det om månader.
Även Finland har hyresreglerade lägenheter, fast i socialt syfte. På vissa platser, i mindre attraktiva regioner eller stadsdelar, är dock marknadshyran lägre än den reglerade hyran. Så kan det bli när utbud och efterfrågan får styra, istället för byråkratiska prisregleringar.
Någon svart marknad för hyreskontrakt existerar inte. Byggtakten per capita är högre än i Sverige, och jämnare över konjunktursvängningarna. Dessutom är mängden nybyggda bostäder inte allt: på bara några år efter införandet kom ungefär 80 000 privatägda bostäder ut på hyresmarknaden, tack vare ökad lönsamhet.
Är det denna katastrof som den svenska vänstern vill skona oss från?
Marknadshyror är för all del ingen universallösning på alla problem – många andra reformer måste till – men en viktig beståndsdel för en fungerande bostadsmarknad. Följ det finska exemplet, och vädra ut myterna från den bostadspolitiska debatten.
