Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Felet med Sveriges Coronastrategi är inte det du tror

Felen som våra myndigheter - och ytterst våra ansvariga politiker som försummat beredskapen - begått under Coronapandemin är sannolikt inte det som många utgår från att de begått

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Diskussionen om Sverige valt rätt väg för att hantera Coronaepidemin pågår konstant. Många hyllar regeringen och Folkhälsomyndigheten. Andra anser landets vägval vara unikt i sin uselhet.

Sverige har i skrivande stund ett betydligt högre antal döda per miljon invånare än våra nordiska grannländer, för att inte tala om flera asiatiska länder som nästan helt undkommit några större dödssiffror.

Ofta påpekas det att den svenska regeringen och Folkhälsomyndigheten inte varit tillräckligt hård eller krävt tillräckligt mycket av den svenska befolkningen. Kritiken utomlands har ofta handlat om just detta vägval och vilket ”experiment” det utgör.

Men stämmer det att nivån av ”hårda” åtgärder som syftar till minskad rörlighet och aktivitet i samhället spelar en avgörande roll för att minska smittspridningen?

Belgien, som har högst antal Coronadödsfall i världen per miljon invånare, stängde ned hela samhället. Tåglinjer, skolor, affärer, krogar och restauranger. Åtgärderna påminner om de som vidtagits i andra hårt drabbade europeiska länder som Spanien och Frankrike. Hur går de hårda åtgärderna ihop med de höga dödstalen?

Låt oss jämföra två par länder som i stor utsträckning haft liknande strategier när det kommer till samhällets öppenhet. Belgien har i skrivande stund 686,74 döda per miljon invånare och har totalt stängt ned det offentliga samhället. Polen som även vidtagit liknande åtgärder har 17,91 döda per miljon invånare.

Sverige, med 263,08 döda per miljon invånare är det sjunde hårdast drabbade landet i världen. Jämför det med Taiwan som haft en liknande grad av mild nedstängning men med 0,25 dödsfall per miljon invånare.

Skillnaderna i dödstal mellan länderna är kolossala. Vad innebär detta då? Sambandet mellan hur mycket som hålls öppet eller stängt och antalet döda tycks helt enkelt inte vara särskilt starkt. Frågan är, som det ofta brukar heta, mer komplicerad än så.

Detta innebär inte att de olika strategierna världens olika länder använt sig av är oväsentliga. Däremot betyder det att själva nedstängningen av skolor, affärer, krogar och andra publika platser inte är den avgörande variabeln. Vilken strategi för social isolation som sätts in verkar spela mindre roll än andra åtgärder - och framförallt när de införs.

Bland de länder i världen som har lyckats hämma smittspridningen snabbast - samtidigt som de infört ett minimalt antal restriktioner med syftet att stänga ned verksamheter - har åtgärderna sett väldigt annorlunda ut än i både exempelvis Belgien och Sverige.

Fastän att Sydkorea jämte Kina var det land som drabbades först och hårdast med närmare 10 000 smittade i ett tidigt skede av smittspridningen, har flera dagar gått i slutet av april utan ett enda nytt smittfall. Landet har 4,92 döda per miljon invånare. Ännu bättre klarade sig tidigare nämnda Taiwan som agerade blixtsnabbt redan i januari med obligatoriska tester på flygplatser och selektiva reserestriktioner. Båda länderna har varit snabba med att använda olika tekniska hjälpmedel för att spåra, utreda och rapportera misstänkta smittfall.

Statsepidemiologen Anders Tegnell avvisade användningen av mobilappar med att det kunde inkräkta på den personliga integriteten och "alla kollegor" han pratat med ifrågasatte legaliteten av det hela (Expressen 3/5).

Sydkoreas rapportering har byggt på frivillighet. Den omfattande testningen - också den framgångsrik i ett tidigt skede - har även den varit beroende av att människor går med på åtgärderna frivilligt. I Taiwan har spårningen inte varit frivillig men samtidigt har det gjort att andra restriktioner hållits nere till ett minimum. Det är en politisk avvägning vars resultat ändå är ett mycket lågt antal döda och avsaknaden av någon omfattande samhällelig nedstängning.

Sverige har genom att undvika att stänga ned en rad samhällsfunktioner sannolikt inte valt den sämsta möjliga lösningen. Men det våra myndigheter definitivt gjorde fel var att i ett tidigt skede upprepade gånger spela ned riskerna med smittspridningen. Dessutom bortförklarades omfattande testning med att det inte var effektivt. Medan det i själva verket var så att man saknade kapacitet och alltså inte ens kunde välja att testa potentiella smittade om man så önskat.

När det diskuteras vilken strategi som är bäst för att skona människoliv så kan det vara värt att komma ihåg att det som politiskt anses vara mest verkningsfullt inte är det som nödvändigtvis får bäst resultat. Men det som av sakkunniga experter anses vara den bästa strategin kan också, vilket det svenska exemplet visat, slå fel. Trots allt har Sverige ett mycket stort antal döda, sett till vår befolkningsstorlek.

Felen som våra myndigheter - och ytterst våra ansvariga politiker som försummat beredskapen - begått under Coronapandemin är sannolikt inte det som många utgår från att de begått – det vill säga avsaknaden av repressiva åtgärder och påtvingad social distansering. Snarare handlar det om avsaknaden av omfattande tidig testning, reserestriktioner och användningen av tekniska hjälpmedel för spårning.

Det avgörande felet är alltså inte vad våra myndigheter har gjort, utan vad man inte förmått eller valt att göra. Detta gör inte Sverige till något unikt experiment. Avsaknaden av rätt åtgärder delar vi faktiskt med merparten av världens länder. Sverige är inte, som många hävdat, ett isolerat och våghalsigt experimentland. Undantaget i världen är snarare det mycket begränsade antal länder som gjort det mesta rätt.