Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Var det verkligen "fake news" att Greta Thunberg tvingades sitta på golvet på sin tågresa genom Tyskland? Bild: @GretaThunberg

Håkan Boström: Fake news är en del av demokratin

Om sanningen vore enkel eller kunde fastslås av experter vore det snarast ett argument emot demokrati. Men sanningen uppstår i argumentation och kritisk granskning, kort sagt i det demokratiska samtalet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Var verkligen Greta Thunberg tvungen att sitta på tåggolvet när hon i helgen reste hem från klimattoppmötet i Madrid? Spelar det någon roll? Den här typen av symbolfrågor tar ett till synes allt större utrymme i offentligheten. De fungerar nämligen som pedagogiska förenklingar av oöverskådligt komplexa samhällsprocesser. Greta Thunberg är själv i hög grad en symbol.

”Reser på överfulla tåg genom Tyskland” skrev den 16-åriga klimataktivisten i lördags på Twitter och la upp en bild av sig själv sittandes på tåggolvet. Det här fick det statliga tyska tågbolaget Deutsche Bahn att syrligt svara i samma medium att hon minsann hade en kupé i första klass. Spred Greta alltså fake news!?

Deutsche Bahns svar hade ett dygn senare 20 000 gilla-markeringar och över 3000 kommentarer. Det blev en världsnyhet som bland annat togs upp av amerikanska CNN och brittiska The Guardian. Sanningen var att Greta Thunberg behövt byta tåg under resans gång då tåget från Basel tagits ur trafik. Thunberg fick alltså sitta på golvet under en delsträcka, till synes utan att det bekom henne. Hon fick sedan sin sittplats igen i Göttingen.

Det här triviala exemplet visar – utöver att ingen fråga är för liten i kulturkriget – att det lätt kan uppstå tolkningstvister även kring de mest banala sakförhållanden. Greta Thunberg spred inte fake news. Men det gjorde inte heller det tyska tågbolaget. Bägge uppgifterna var sanna samtidigt. Det var bara det att uppgifterna behövde kompletteras av varandra. En del skulle kanske hävda att både Thunberg och tågbolaget gjorde sig skyldiga till att bara berätta halva sanningen.

Sanningen handlar ofta om att reda ut sakförhållanden, att göra bilden mer komplex genom att lägga till information. Om något så pass enkelt som Greta Thunbergs tågresa kan ge upphov till skilda verklighetsbilder så är det inget mot de frågor som vanligtvis dominerar den politiska dagordningen.

Ökar eller minskar brottsligheten i Sverige? Hur väl fungerar integrationen? Är den svenska arbetslösheten hög eller låg? Svaren beror på vad man jämför med: andra länder, andra tidpunkter eller ett tänkt idealtillstånd. I samtliga dessa fall är det också av central betydelse att bryta ned siffrorna och titta på olika underkategorier. Gängmord och snatterier är bägge brott, men av helt olika betydelse. Indiska dataingenjörer och asylimmigranter från Somalia är bägge invandrargrupper, men med helt olika förutsättningar. Om arbetslösheten består av ett stort antal människor som ofta byter jobb eller ett mindre antal som aldrig kommer in på arbetsmarknaden spelar stor roll för vilka slutsatser man ska dra.

Redan här torde det stå klart att sanningen i politiken är svårfångad. Ännu krångligare blir det om man blandar in orsaksförklaringar. Varför befinner vi oss i det läge vi gör? Vems är ansvaret? Om detta tvista de lärde, brukade man säga förr. På senare år har det dock spridit sig en föreställning om att det finns ”sanna” svar på även de mest komplexa frågeställningar – en föreställning som varje forskare vet är falsk.

Det här är inte bara en teoretisk diskussion. Forskarna Johan Farkas och Jannick Schou, som studerat ämnet, skrev nyligen en artikel där de menade att kampen mot ”fake news” riskerar att bli ett hot mot demokratin (Dagens Samhälle 6/12). ”Fake news” har blivit ett slagord för att angripa politiska motståndare. Det är inte bara USA:s president Donald Trump som gör sig skyldig till detta missbruk, det ligger i begreppets själva natur.

Demokrati handlar nämligen i hög grad om att olika åsikter bryts mot varandra. Men den handlar i ännu högre grad om att olika verklighetsbilder bryts mot varandra. Det är något av en myt att politiska motsättningar enbart skulle bottna i värderingsskillnader. I praktiken hänger skilda värderingar nästa alltid samman med skilda synsätt på hur människan och samhället fungerar.

Den officiella sammanblandningen av demokrati med sanning riskerar att legitimera censur och andra inskränkningar av det fria samhället. Det sker redan i mindre nogräknade stater. Även i väst torgförs idag, på Orwellskt nyspråk som ”försvar för demokratin”, åtgärder som syftar till att inskränka yttrandefriheten, såsom att nätplattformar ska ta "publicistiskt ansvar" och rensa bort sådant som inte passat att publicera i en tidning. Denna tankefigur är särskilt populär hos dem som har makten.

Slutsatsen man bör dra är dock inte att allt är relativt. Det finns mer eller mindre sanna påståenden. Men sanningen kan bara komma fram genom aktiv dialog, argumentation och granskning. Sanningen är nästan aldrig given. Sanning handlar i grunden om ett kritiskt förhållningssätt, inte om att slå fast saker i sten. Det är själva kärnan i universitetens och pressens verksamhet, eller bör i alla fall vara det.

Det har aldrig funnits en demokrati fri från ”fake news”. Som forskarna Farkas och Schou skriver så bekämpas medveten desinformation bäst genom öppenhet och diskussion. Granska vem som ligger bakom organiserade budskap, vem finansierar, vad är syftet, vilka är kanalerna som förmedlar det? En gammal grundregel kan läggas till: granska alltid makten, ny som gammal, ty makten skyr alltid sanningen, även när den hävdar motsatsen.