Det finns sedan länge en enighet om att Göteborg ska förtätas inifrån. Detta för att främja stadsliv, motverka bilberoende och utnyttja infrastrukturen klokt. De centrala utvecklingsprojekten har dock stött på genomförandeproblem och fokus hamnar då på mindre känsliga områden som ligger runt centrum.
I förslaget till ny Översiktsplan (ÖP) för Göteborg markeras allt ifrån 1920-talets trädgårdsstäder till 1960-talets grannskapsenheter och verksamhetsområden som lämpliga att förtäta. Risken med att tala om förtätning i svepande termer är dock att man bygger in en osäkerhet kring exakt var nya hus är lämpliga, vilka värden som ska skapas och vilka värden som eventuellt kan behöva offras. Detta skapar en osäkerhet både för de fastighetsutvecklare som vill bygga och de som bor och verkar i områdena.
Det är därför positivt att kommunen även arbetar med en fördjupad ÖP för Frölunda och Högsbo. Här är strategin tydlig – områdenas outnyttjade ytor ska bebyggas för ökad stadsmässighet. Man räknar med att kunna bygga hela 15 000 nya lägenheter fram till 2035, främst på parkeringsytor och annan mark som idag ligger som buffert mellan infrastruktur och bostadshus. Det är mycket positivt att staden tar ett stort grepp om västra Göteborg, och applicerar generella strategier på olika områden med liknande karaktär. Men den fördjupning som sker i Frölunda-Högsbo borde göras för resten av mellanstaden också.
Planerna ger nämligen upphov till flera frågor. Går det att omvandla glesa bilberoende bostadsområden som bygger på återvändsgator och hus-i-park till traditionell stad där folk rör sig och umgås längs trottoarerna? Eller kommer förtätningen mer resultera i att höga nya hus kläms in på platser som från början valdes bort för att områdena inte skulle bli mörka och trånga?
En första knäckfråga gäller trafiken. Hela idén med att förtäta 1900-talets bostadsområden är att människors livsmönster ska ändras. Istället för att slentrianmässigt ta bilen överallt ska stadsmiljöerna inbjuda till att leva utan bil. Farten och i vissa fall kapaciteten behöver minska för att vägarna skall bli gator och förses med trottoarer och entréer. Förarlösa bilar och delade mobilitetstjänster hägrar i framtiden men idag är detta en kontroversiell strategi. Att trafikkontoret lyft en rad utmaningar med planerna för Frölunda-Högsbo illustrerar att vägen mot en förtätad mellanstad är komplicerad.
En andra fråga gäller handeln. Skall man få folk att sluta äga bil och istället gå och cykla för att göra sina dagliga inköp krävs en småskalig och tillgänglig handelsstruktur. Men detta är svårt när det under flera decennier skett en enorm satsning på externa köpcentra. Utbyggnaden av Sisjön, 421 och Frölunda Torg bygger på att folk i västra Göteborg kör bil. Bilburen storskalig handel rimmar illa med idén om levande stadsgator.
En tredje fråga gäller arkitekturen. Mellanstaden består till stor del av väl utformade miljöer. Idag bedöms de vara för glesa, men det innebär inte att de är utan kvaliteter. I den bästa av världar kan de kompletteras och förädlas så att nya värden skapas utan att befintliga försvinner. I vissa lägen är dock öppenheten helt central för den arkitektoniska upplevelsen. Det finns risk att värden i 1960-talets skulpturala arkitektur går förlorad om förtätningen drivs för långt, vilket kräver avvägningar.
Avvägningar krävs även i mellanstadens villaområden. Utgångspunkten bör vara att förtätning ska ske på obebyggd mark och bidra till breddat service- och bostadsutbud. Utan tydliga strategier för hur nybyggen skapar kvaliteter för såväl gamla som nya boende riskerar vi en våg av osammanhängande spekulationsprojekt med kontraproduktiva överklagandeprocesser som följd.
Sammantaget är förtätningen av Mellanstaden en rimlig väg framåt för att skapa en tätare och mer klimatsmart stad, där behovet av ständiga bilresor ersätts av attraktiva närcentrum. Det finns dock en rad grundläggande trafikfrågor att lösa innan en storskalig utbyggnad äger rum, liksom skäl att formulera konkreta kvalitetskrav.
I tider av byggboom riskerar småskaliga värden att glömmas bort och det är knappast önskvärt med vare sig förvanskning av naturkontakten hos modernismens grannskapsenheter eller rivningar i vackra äldre villaområden.
