Stormmolnen hopas. I torsdags sänkte Konjunkturinstitutet sina utsikter för Sveriges ekonomi för fjärde kvartalet i rad och den så kallade Konjunkturbarometern har inte visat så låga siffror på sex år.
Samtidigt rapporterar SCB om en avmattning i sysselsättningen. De goda tiderna tycks alltså över för den här gången och Sverige är på väg in i en ekonomisk nedgångsperiod.
Sådana har vi gått igenom förut, och vi brukar komma ut starkare på andra sidan. Men eftersom ekonomiska kriser har ett mänskligt pris är det av största vikt att de hanteras så skonsamt och klokt som möjligt. Frågan är vilken beredskap som finns för det i dag.
Inte så att politikerna kommer att tas på sängen. Tvärtom. Få lågkonjunkturer har varit så förväntansfullt emotsedda som den här. Partier och tyckare har redan ryktat sina käpphästar och står redo att rida ut. Det finns goda förutsättningar för samtliga partier att förklara att just deras domedagsprofetior besannats, oavsett om de handlat om invandring, skattesänkningar eller friår.
Men ett sådant blame game kommer inte att lösa några ekonomiska problem. Tvärtom riskerar de att förvärras av ett politiskt samtal som de senaste åren tappat allt mer av markkontakten. Om det debattklimat som kännetecknat de senaste årens diskussioner som dominerats av invandring och brottslighet, kommer fortsätta styra framtida meningsutbyten om skatter och arbetsmarknad blir utfallet minst sagt svårförutsägbart.
De överdrifter, känsloutbrott och paranoior som blivit legio när flyktingar, skjutningar och tiggeri debatterats lämpar sig om möjligt än sämre för analyser kring statsbudget och finanspolitik.
En annan problematisk vana politiken lagt sig till med är de våldsamma kasten som blivit rutin när det gäller de senaste årens stora frågor (där det som först var omöjligt, över en natt blir nödvändigt, oavsett om det handlar om invandring, terrorresor eller tiggeri). Sådana helomvändningar är direkt destruktiva när politiken ska skapa långsiktiga spelregler för medborgare och företag.
Till det kommer det faktum att nästa lågkonjunktur kommer att vara den första att hanteras av den nya politiska verkligheten där höger/vänster-skalan försvagats och Sverigedemokraterna blivit den kraft allt annat kretsar kring, inklusive den ekonomiska politiken.
Hur väl den nya ordningen kommer klara verkligheten i form bistrare tider är minst sagt oklart, likaså vilken gemensam skattepolitik som kommer utvecklas ur samsynen kring att Sverigedemokraterna ska motarbetas med politisk isolering.
Ekonomi är sällan förutsägbart. Vi vet inte vilka utmaningar den kommer ställa oss inför de närmaste åren. Det går att ana länge emotsedda problem i form av försvagad kommunal ekonomi, eftersatta investeringar, växande skuldsättning, minskad konkurrenskraft i industrin och hög försörjningsbörda på grund av generationsskiften och utanförskap.
Vi vet inte exakt var de stora revorna kommer uppstå, bara att vi för att kunna laga dem behöver en fungerande offentlighet som klarar av att såväl upptäcka och analysera problem som att hitta motmedel. Där är vi inte riktigt i dag. För att komma vidare behöver vi varken svart- eller skönmålningar. Till en början måste politikerna i alla fall vara överens om siffrorna. Det senaste årtiondet har visat att det är en utmaning i sig.
