I ett långt reportage i GP berättar fem unga kvinnor från Angered och Bergsjön om livet i förorten och de fördomar som möter dem (2/12). Gemensamt för dem är att de har tröttnat på bilden av deras hemkvarter som farliga och kriminella. De framhäver istället de positiva sidorna: mångfalden, den raka attityden och gemenskapen.
Det här är en förståelig reaktion. Människor identifierar sig ofta med de egna kvarteren även när dessa dras med problem, kanske speciellt då, och i synnerhet om de vuxit upp där. Kvinnorna i reportaget är inte ensamma.
När statsvetaren Peter Esaiasson och hans medhjälpare intervjuade 900 personer bosatta i Hjällbo och Bergsjön svarade fyra av fem att de trivs i sina kvarter. Men det är inte hela bilden. Det vanligaste budskapet bland dem som forskarna intervjuade var: Skärp er! Ett budskap riktat till andra boende i området. Man vill också att polisen ska göra mer, inte mindre. För nedskräpning, droghandel och kriminalitet är allvarliga problem i dessa områden, oavsett att det också finns goda sidor.
Göteborg har sex ”särskilt utsatta områden”. De präglas enligt polisens definition av parallella samhällsstrukturer, extremism och hög koncentration av kriminella. De sex områdena är Biskopsgården, Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet och Tynnered. Problemen är på riktigt: grov gängkriminalitet, klaner, droghandel, trångboddhet och väldigt många ungdomar med dåliga skolresultat som befinner sig i riskzonen att dras in i brottslighet. Att de dåliga sidorna inte ständigt gör sig påminda i vardagen för alla som bor där betyder inte att de inte finns. Lika lite som att de dåliga sidorna skulle vara det enda som finns för att de lyfts fram i pressen.
För de senaste åren har onekligen uppmärksamheten kring problem i förorten varit stor. Visst kan det ha skapat en överdriven ängslighet hos en segregerad medelklass, som kanske aldrig satt sin fot i orten. Men man får inte glömma att det föregicks av en period då problemen snarare hyssjades ned och förorten på avstånd kunde beskrivas som exotisk och spännande. En minst lika fördomsfull inställning, som dessutom förhindrade att åtgärder sattes in för att komma tillrätta med exempelvis hedersförtryck.
I grunden finns här en klassaspekt. Låga inkomster och sociala problem hänger samman, även om man kan tvista om orsakssambanden. Göteborgs miljonprogramområden har dragits med sociala problem i stort sett sedan de byggdes. De är en produkt av industrisamhällets behov och planering ovanifrån. Tanken var att flyttlassen med arbetare från landsbygden skulle gå hit när fabrikerna ropade efter arbetskraft. Fabriksarbetarna flyttade dock ofta snabbt vidare till småhus så fort de fick chansen. Redan på 1970-talet började problemen med vantrivsel, kriminalitet och missbruk bli märkbara i höghusområdena.
Sedan dess har andelen utlandsfödda och barn till utlandsfödda stadigt ökat i dessa områden och utgör idag den absoluta majoriteten av invånarna, vanligen runt 80 procent. Invandrare är dock ingen homogen grupp. Mångfald kan låta fint, men det innebär också sämre social kontroll i grannskapet när människor från olika delar av världen ska leva på samma plats. För ungdomar som lär känna varandra i skolan är det ofta mindre problematiskt än för de vuxna. Men att föräldragenerationen tappar sin auktoritet är också ett av förortens främsta problem.
Till detta kommer problemet med rasism och fördomar, som också tas upp i reportaget. Ett problem som finns på riktigt och som är en utmaning för alla mångkulturella samhällen – både mellan minoriteter och i relationen till majoritetssamhället. Precis som med bilden av förorten generellt är det här viktigt att försöka skilja på vad som är subjektiva upplevelser och vad som är objektivt sett problem. Det är förstås lättare sagt än gjort.
Självrespekt har förstås ett värde. Men romantiseringen av den egna gruppen eller området innebär också risker. Speciellt när den blir vägledande för politiska krav. Att svartmålning utifrån riskerar att delvis bli självuppfyllande är känt. Men romantiseringen bidrar å andra sidan lätt till att man nedprioriterar det egna ansvaret. Den idag i vissa kretsar så populära föreställningen om ”strukturell rasism”, som sipprat ut från universitetens seminarierum till aktivister, skribenter och delar av föreningslivet, har samma tendens.
Plötsligt blir alla skillnader i levnadsbetingelser en fråga om rasism. Och om alla motgångar kan förklaras med rasism blir lösningen lätt omfördelning av makt på politisk väg istället för att tro på den egna förmågan och regler som är lika för alla trots att alla aldrig har samma reella förutsättningar i ett samhälle.
Problemet med idén om strukturell rasism är att den snarast låser fast människor i en offerroll och cementerar gruppmotsättningar. Det riskerar att bli ett slags klasskonflikt med etniska förtecken som lätt institutionaliseras och sedan upprätthålls av politiken. Problem omvandlas till identitetsfrågor. Följden blir att minoriteterna börjar se majoriteten som konstant rasistisk medan majoriteten politiskt vänder sig emot minoriteter som grupp. All erfarenhet talar för att det söndrar ett samhälle. USA har redan hamnat där, med allt fler kvoter inom allt fler områden och stark polarisering. Det borde avskräcka.
