Mycket går långsamt. Till exempel gör regeringen saker och ting för sakta och för lite. Det enda som numera överraskar med sin snabbhet är våren - och kanske januaripartiernas i och för sig förutsedda tillbakagång i opinion och förtroende. Där har det gått undan!
Kräftgången för Socialdemokraterna fortsätter. Nyamko Sabuni och Liberalerna har försvunnit ur debatten och ligger stabilt under eller nära riksdagsspärren. SD och V har nått nya opinionshöjder. Oppositionspartierna gör vad oppositionspartier skall göra - opponerar för att driva igenom sin politik. Detta upprör regeringen och dess stödpartier. De beskriver oppositionens opponerande som oansvarigt. Det skulle till och med kunna äventyra förtroendet för Sverige i utlandet. Men det kan inte vara ansvarslöst att lösa problem som regeringen inte gör något åt. Och det är föga troligt att omvärlden och de globala finansmarknaderna upprörs över några extra miljarder till kommuner och välfärd i det lilla landet i norr.
Sverigedemokraterna, de som skulle isoleras och marginaliseras, har kunnat sitta tämligen lugnt på staketet, njuta av opinionssiffrorna och se på när till och med V blivit beroende av SD för sitt oppositionsarbete.
Jonas Sjöstedt har profilerat sitt parti som ett pragmatiskt, aktivt och äkta oppositionsparti och rönt stor opinionsmässig uppskattning för sitt agerande. Det vänsterpopulistiska partiet har stabiliserat sig på tvåsiffriga resultat i opinionsmätningarna, flera procentenheter större än det Centerparti som trosvisst utropade att man krokat av Vänsterpartiet.
Dessutom åtnjuter ordförande Sjöstedt numera högst förtroende av alla partiledare. Jonas Sjöstedt lämnar emellertid festen när den är som roligast och avgår vid kongressen i maj.
Mycket talar för att nästa V-ledare heter Nooshi Dadgostar, nu vice ordförande och den enda som hittills deklarerat att hon kandiderar till partiledarposten.
– Jag vill att Vänsterpartiet skall bli ett ännu bredare parti som fler människor känner sig hemma i och litar på, sa Dadgostar i en intervju nyligen.
Hon lär också fortsätta på den inslagna oppositionsvägen.
– Jag tycker att den strategi som vi haft med en offensiv oppositionspolitik har varit framgångsrik, och det har också visat vad det är vi vill i politiken - att stärka välfärden och skapa mer jämlikhet, menade Nooshi Dadgostar och fortsatte:
– För att förändra på riktigt måste vi bli ett ännu större parti. Som jag ser det har Socialdemokraterna gått väldigt långt åt höger och lämnat en stor lucka efter sig - och där behöver vi vara beredda att kliva in.
Så är det. I Januariöverenskommelsens Sverige har Socialdemokraterna abdikerat som verklig vänsterkraft för att köpa makten med liberala reformer - och öppnat dörren vidöppen för Vänsterpartiet (och paradoxalt nog för SD).
Om V rör sig in mot politikens centrum, för att bli det bredare parti Nooshi Dadgostar talar om, så skall man inte utesluta att Vänsterpartiet tar över Socialdemokraternas position. Om S förlorar drygt sex procentenheter av opinionsstödet till V kommer partierna att vara i stort sett jämnstora och i nivå med Moderaterna. Önskvärt? Absolut inte! Sverige behöver en stark socialdemokrati, inte ett starkt Vänsterparti. Omöjligt? Nej, se vad som hände i Frankrike! Där gick Socialisterna från 50 till sex procent, från 300 mandat till 30, mellan valen 2012 och 2017.
Om det går långsamt och blir för lite i regeringsarbetet så ligger inte Göteborg riket efter. I varje fall inte i arenafrågan. Den tycks inte vara långsam utan snarare evig. Av det senaste förslaget har blivit intet och begreppet "hoppande majoriteter" har förts till en helt ny nivå!
I tiotalet år har Göteborg behövt en ny arena. I fyra år har man arbetat "aktivt" med frågan. 2016 uttryckte den förre moderatledaren Jonas Ransgård förhoppningen att den nya arenan skulle vara klar till jubileet 2021. Sedan den 24 januari i år är arenafrågan pausad. Då meddelade Alliansen att "det inte går att komma vidare". Socialdemokraterna hade hoppat av den tidigare blocköverskridande överenskommelsen och i stället lierat sig med Demokraterna. Precis som Demokraternas partiledare Martin Wannholt menar S-ledaren Jonas Attenius att det finns en bättre placering av arenorna än vid Mölndalsån. De menar att området där lämpar sig bättre för bostäder. Men inget av alternativen, Alliansens paus eller S+D-förslaget, fick majoritet i kommunfullmäktige. I stället begärde Vänsterpartiet betänketid i tre veckor. Klart är dock att den breda majoritet, som vore bra för ett så här stort och långsiktigt projekt, inte kan åstadkommas. Och V har kommit att få en vägmästarroll, precis som i riksdagen.
Givetvis är arenafrågan komplicerad, stor och svår. Den inbegriper Scandinavium, Ullevi, Gamla Ullevi, Valhallabadet, Vallhalla sporthallar och idrottsplaner - och till och med Heden. Likväl är det lätt att hålla med GP:s Mattias Balkander som skrev: "Jag har tröttnat - här är min lösning på arenahaveriet". Utan att ta ställning till hans förslag är det rimligt att begära att stadens ledning fattar beslut och sätter i gång byggnationerna. Nu måste det till kompromisser, besluts- och genomförandekraft och långsiktighet. Allting kan inte tillåtas vara beroende av allt annat. Göteborg är hopplöst akterseglad som arenastad. Stora konsert- och sportevenemang går vår näsa förbi. Vårt kära Frölunda är i akut behov av en ny arena, som möter en modern publiks behov, och som är lätt att ställa om för andra evenemang.
Det är måhända en orättvis jämförelse men jag kan inte låta blir att tänka på en rubrik i förra veckan: "Kina öppnar nytt virussjukhus - tio dagar efter byggstart"!
