Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg
Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg

Peter Hjörne: Förändring – inte om utan hur?

Coronakrisen har blottat det uppenbara: Det finns brister i den svenska styrningen av välfärden. Kedjan från ord till handling har inte visat sig fungera.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Årets Almedalsvecka är, på gott och ont, inställd. Det är däremot inte politiken! Snarare tycks den ha accelererat och delvis nya mönster urskiljs. De senaste veckorna har således Ulf Kristersson än tydligare klivit fram som oppositionsledare, med opinionsvind i ryggen. Det är med Moderaterna som Socialdemokraterna förhandlar om en stor migrationsuppgörelse. Det regeringsskadade Miljöpartiet har meddelat att man inte kan sitta i en regering som fattar beslut som partiet inte kan stå bakom. Moderaternas Ulf Kristersson har därför varit glasklar. M förhandlar bara om en uppgörelse som blir lag i Sveriges riksdag, inte om ett förslag som Miljöpartiet skall ha synpunkter på och kunna ändra i.

Sprickan mellan de idealistiska drömmarnas Miljöparti och det mer pragmatiska Socialdemokraterna blottas allt tydligare. I maktställning har Miljöpartiet fått stryk utan att påtagligt kunna påverka politiken. Med största sannolikhet skulle MP få större stöd i opinionen om man bara valde att opponera, inte ta ansvar. Socialdemokraterna skulle, utan MP i regeringen, kunna bli tydligare i de frågor som är viktiga för deras kärnväljare och därmed ha chansen att konsolidera sina opinionsframgångar på SD:s bekostnad. Regeringskris? Nytt val? På något sätt lyckas nog den förhandlingsskickliga socialdemokratin krångla sig kvar!

Ulf Kristerssons position har också med pandemiska frågor att göra. Det är Kristersson och Moderaterna som tydligast drivit på för att omedelbart tillsätta en coronakommission utan politiker och med redovisning i god tid före nästa val. Socialdemokraterna har klokt nog ändrat sig och gått oppositionen till mötes. En kommission som skall utvärdera många avgörande frågor kan inte tillåtas ha inbyggda konflikter från början. Den måste ha förutsättningar att bli brett respekterad. Vilka politiska slutsatser de olika partierna drar av kommissionens arbete är däremot en annan sak. Av analysen blir det sannolikt politik.

Coronakommissionen kommer att ledas av det förra justitierådet Mats Melin. De andra i granskningskommissionen kommer att vara personer från vård, nationalekonomi, etik och krishantering.

Redan i höst skall den delrapport som gäller smittspridning inom äldreomsorgen vara klar. Det är följdriktigt. Dels är det bråttom att komma till rätta med problemen, ytterst för att rädda liv. Dels torde slutsatserna delvis vara självklara. Otrygga anställningsförhållanden, otillräcklig utbildning, brist på skyddsutrustning, dålig krisberedskap och underbemanning är gamla försyndelser som blivit akuta under våren. Oförmågan att värna de äldre är det djupt tragiska misslyckandet i den svenska coronahanteringen, en "nationell skam", som professorn vid Karolinska institutet, Martin Ingvar, skrev i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Han menade också att "Sverige inte har klarat av organisatoriska utmaningar som vi egentligen trodde att vi var världsbäst på", att "Sveriges alla enskilda kommuner och regioner inte har förutsättningar och resurser för att klara av välfärdsuppdraget" samt att pandemin blottat ett "organisatoriskt kaos som bara inte får upprepas".

Coronakommissionen har fått i uppdrag att utvärdera regeringens, myndigheternas, regionernas och kommunernas åtgärder för att begränsa virusutbrottet och dess effekter och jämföra Sveriges åtgärder med andra länders.

– Frågan är inte om Sverige kommer att förändras av det här, utan frågan är hur, sa statsministern när han presenterade kommissionen.

Han har rätt. En genomgripande granskning och stora förändringar i hur Sverige är organiserat är uppenbarligen nödvändiga.

Trots enorma och decentraliserade resurser så har Sverige på nytt visat sig oförmöget att i väsentliga avseenden hantera en kris. Regeringen fattade ett antal beslut som sedan inte kunde genomföras. Kedjan från ord till handling fungerade inte. Det gällde bland annat beredskapslager, skyddsutrustning och testning och smittspårning. Sjukvården däremot har, genom organisatorisk beredskap och personalens enastående insatser, hittills klarat krisen och förmått ge högkvalitativ vård.

Ett annat skäl att syna svensk byråkrati är att vårt land, precis som alla andra länder, har dragit på sig enorma kostnader för krishanteringen. Sannolikt kommer "nystarten" att fordra stora investeringar i till exempel infrastruktur. För att mäkta med det måste det offentliga prioritera vad som verkligen är viktigt, få bort ickeproduktiva kostnader och ta bort byråkratiska lager och stuprör.

Mellan regeringen och dem som "gör jobbet" finns många och stora organisationer. Bara i Västra Götalandsregionen finns 1100 förtroendevalda (många av dem visserligen fritidspolitiker). I regionfullmäktige sitter 149 ledamöter. Regionstyrelsen består av 15 heltidsledamöter. Regionen har 55 000 anställda, varav cirka 47 000 inom sjukvården, som är regionens ansvar och huvudsakliga uppgift. Här finns ett koncernkontor, förvaltningar, styrelser, nämnder och staber. Göteborgs kommun, som ansvarar för äldreomsorgen, har bortåt 55 000 medarbetare inom bolag och förvaltningar med över 1 000 politiska förtroendeuppdrag. Kommunfullmäktige har 81 ledamöter.

På liknande sätt ser det ut i övriga landet. Sverige har 21 regioner. Region Stockholm har 44 000 anställda varav 96 procent inom sjukvården. Region Skåne har 34 000 anställda. Sverige har 290 kommuner. Det totala antalet anställda i kommuner och regioner i Sverige uppgår till 1,2 miljoner människor, varav 900 000 återfinns inom kommunerna.

Det borde finnas en avsevärd potential att effektivisera Sverige. För att travestera Stefan Löfven. Frågan är inte om Sverige behöver förändras, utan hur?