På ett pendeltåg från Stockholm satt en vän till mig och talade i telefon. Hen, akademiker ut i fingerspetsarna, uttryckte sin oro för den svenska corona-strategin och radade upp argumenten. När samtalet avslutades gick en person fram och knackade hen på axeln. Personen, som hade överhört samtalet, arbetade på regeringskansliet och uppmanade min vän att inte uttrycka sig så kritiskt i den öppna tågmiljön, det kunde vara skadligt för tilliten.
Ridå!
Alla grupperingar där människor ingår, oavsett om det handlar om syjuntor eller nationalstater, har en självbild. I den svenska självbilden ingår föreställningen om att vi i Sverige gillar olika, vilket i sin tur utgör grogrunden för vårt toleranta sinnelag.
I anställningsannonser, vid sammansättning av paneler i TV, på konferenser och i arbetsgrupper, ja till och med när anslag till kulturarbetare delas ut, lyfts mångfaldsbegreppet fram som betydande. Men mångfald handlar i dessa sammanhang sällan om sådant som spelar roll för utfallet - alltså åsikter, perspektiv, tankar och värderingar - utan alltför ofta om irrelevanta och opåverkbara faktorer som en människas kön, etnicitet eller sexuella läggning.
Men en förutsättning för att det ska finnas någon mångfald, alltså grunden för att alls kunna ”gilla olika”, är naturligtvis dels att alla inte tycker likadant, dels att alla vågar uttrycka vad de egentligen tycker. Bara så uppstår reell mångfald, bara då uppstår behov av tolerans.
Tankegången går igen på flera områden: I den svenska skolan ska eleverna tränas i förmågan att tänka kritiskt. Det är sannerligen en väsentlig förmåga som förutsätter en stor dos faktisk ämneskunskap. Men inte bara. I ett land som Sverige, där samförståndsidealet utgör hjärtat i den svenska modellen, räcker det inte att kunna tänka kritiskt och självständigt, eller ens att tänka rätt, om man inte också är bekväm med att vara obekväm.
För några år sedan beskrev Mats Alvesson, professor i organisationsforskning, fenomenet ”Funktionell dumhet” (SvD 7/7-2018). Enligt Alvesson är en svag förmåga till reflektion och kritiskt tänkande den kanske viktigaste formeln för karriär i arbetslivet. ”Man är anpasslig och lydig. Man håller sig inom etablerade tankeboxar och agerar med väl utvecklat tunnelseende kompetent inom ramen för dessa. Man krånglar inte till det för sig själv eller omgivningen genom att ifrågasätta konventioner, önsketänkande eller tomma floskler. /…/ Man är pålitlig och kompetent - och uppskattas av omgivningen.”
I skrivande stund vet ingen, varken anhängare eller kritiker, hur det kommer att gå med den svenska smittbekämpningen. Men en sak borde ena falangerna: vägen mot den oundvikliga flockimmuniteten bör inte gå via en oreflekterande flockmentalitet. Det är totalitärt och djupt kontraproduktivt.
Människors ifrågasättande, diskuterande och analyserande, alltså resultatet av det kritiska tänkandet, kan därför aldrig vara ett problem i ett fritt samhälle. Tvärtom utgör just dessa komponenter själva fundamentet i en demokrati. Även om de skapar dålig stämningen - eller kanske just för att de skapar dålig stämning.
