I diskussionen om välfärdens organisering hamnar ofta frågan om privat kontra offentligt ägande i fokus. Det är inte en oväsentlig aspekt, men långt ifrån det enda man bör ta hänsyn till. Offentligfinansierad privat välfärd är reglerad via upphandlingsavtal på ett helt annat sätt än privata företag på en privat marknad.
Även rent privat välfärdsverksamhet skiljer sig åt beroende på syftet med verksamheten – graden av ideella och kommersiella drivkrafter samt verksamhetens karaktär.
Hur verksamheten organiseras spelar en avgörande roll. Ofta en större roll än det formella ägandet. Inom den helstatliga universitetsvärlden har det länge funnits en kritisk diskussion kring styrningen. Direkt linjestyrning – där viktiga beslut fattas enligt schemat chef - mellanchef - anställd, istället för kollegial styrning (där beslut tas av de professionella gemensamt) har blivit vanligare – och mötts av motstånd från professionen. Detsamma gäller tendensen att kvantifierade utvärderingar - siffror och statistik som tas fram av administrationen centralt - får ersätta professionellt omdöme från kolleger.
Kritikerna menar att makten förflyttas till chefer och administration, samtidigt som forskare och lärare tvingas specialisera sig på ett sätt som inte uppmuntrar ny kunskap utan bara skapar mängder av ”meriteringsmakulatur” (forskningspapper som främst skrivs för att fylla på CV:t). Inom den helstatliga polisen finns en liknande diskussion: svällande byråkrati och klumpiga mätmetoder av "leverans" i kombination med att kompetens försummas. Samma mönster återfinns också inom den landstingsdrivna sjukvården.
En vanlig term för detta fenomen är ”New Public Management”, ett försök att införa styrmetoder från industrin på verksamheter som har få likheter med industriell produktion. När man inte litar på professionen så undergräver man sakta men säkert dess förmåga att utföra sitt arbete. Digitaliseringen har också underlättat möjligheten att införa omfattande utvärderingssystem som skapar en ny administrativ börda.
Det här är inte en marknadsmekanism utan en fråga om organisationsstyrning. Privatfinansierade amerikanska toppuniversitet kan ge sina forskare och lärare stor frihet. Privatpraktiserande läkare behöver inte underordna sig byråkratiska system. Offentligfinansierad verksamhet, som drivs att expandera utan tillräckliga resurser, och har långtgående krav på utvärdering och likabehandling kommer dock drivas mot ökad byråkratisk kontroll – oavsett om verksamheten utförs i privat eller offentlig regi.
Offentligägd verksamhet fungerar bäst när den är liten, välavgränsad, hyfsat resursstark och domineras av en pliktstyrd profession. Privatägd verksamhet fungerar bäst när den är just privatfinansierad och inte hårt reglerad av från början fastlåsta upphandlingsavtal.
Utmaningen är att hitta modeller som kan återupprätta den professionella kvaliteten utan att brista i hänsyn till grundläggande jämlikhetskrav, rättssäkerhet samt brukarrättigheter som elev- och patientsäkerhet.
Det är givet att även offentlig verksamhet måste styras med vissa krav på effektivitet. Men när man inte litar på att de sakkunniga gör sitt jobb blir det lätt en självuppfyllande profetia. Människor reagerar negativt på bristande tillit och minskad autonomi i yrket. Resultatet blir att vi medborgare möter stressade läkare, lärare och poliser som ges allt mindre tid att utvecklas i sin yrkesroll.
