Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Italienska kustbevakningen kontrollerar ett tyskt, privat räddningsfartyg på Medelhavet. Bild: Elio Desiderio

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Färre dör på Medelhavet med hårdare politik

Dödsfallen bland migranter som försöker korsa Medelhavet har halverats på två år. Det är positivt och beror på en skärpt gränskontroll. Målet måste vara att få ned siffrorna ytterligare.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det inträffar fortfarande tragedier på Medelhavet, som förra veckan då över 100 personer omkom i en kapsejsad migrantbåt utanför den libyska kusten. Men sedan Europa kraftigt skärpt sina gränskontroller har också antalet döda minskat kraftigt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sedan toppåret 2016, då drygt 5 000 migranter drunknade när de försökte ta sig över Medelhavet, har siffran sjunkit till drygt 3 000 personer år 2017 och drygt 2 000 personer år 2018. Det är mer än en halvering.

Den huvudsakliga förklaringen är att färre försöker ta sig över: 67 procent förre 2018 än 2016. Att procentandelen som omkommer av dem som ändå ger sig ut på den riskfyllda resan ökat något är förstås mycket mindre relevant än att den totala dödssiffran sjunkit. Ändå fokuseras det ofta mer på det förstnämnda i debatten än på det sistnämnda.

Att den italienska regeringen sedan något år tillbaka inte vill ha räddningsfartyg i området och inte vill ta emot migranter i italienska hamnar kan tyckas kallhamrat. Men i själva verket är det tvärt om. Den italienska politiken gör att färre mister livet. Medan det var den gamla ”öppna era hjärtan”-politiken som fick dödstalen att rusa i höjden, genom att locka ut folk på havet i ruckliga båtar som skrupellösa flyktingsmugglare hyrt ut till överpriser. Kortsiktigt "goda" avsikter är sällan svaret på svåra problem.

Merparten av dem som försöker ta sig över Medelhavet till Europa kommer från Västafrika. Det rör sig ofta om unga män som flyr undan den kraftiga befolkningsökningen, arbetslösheten, kriminaliteten och hopplösheten i sina hemländer – helt enkelt bort från ett mycket utsatt liv. Vägen till Nordafrika är många gånger lika farlig och strapatsfylld som korsandet av Medelhavet.

Men den som tror att lösningen på Västafrikas omfattande problem med överbefolkning, dysfunktionella samhällen och arbetslöshet skulle vara fri immigration till Europa har inte satt sig in i hur problemen ser ut. Enbart Nigerias befolkning uppgår till 190 miljoner (Världsbanken, 2017), vilket är ungefär lika många som bor i Frankrike, Tyskland och Spanien totalt. På tio år har Nigerias befolkning ökat med ett helt Spanien.

Europa måste förstås stödja de afrikanska staterna i sitt utvecklingsarbete. Men Europa varken kan eller bör återgå till ”öppna era hjärtan”-politiken. Den är direkt farlig för den politiska och säkerhetspolitiska stabiliteten och skapar dessutom onödigt lidande.

Det faktum att en till synes ”mjuk” linje i migrationspolitiken inte sällan leder till mer lidande, politiska motsättningar, terror och farliga situationer är en insikt som fått upprepas många gånger i den svenska offentligheten innan budskapet åtminstone så sakteliga börjat sjunka in. Det kan även formuleras som att god vilja inte räcker långt om man inte är förnuftig. Förmågan att kunna tänka i konsekvenser, att förstå att gott kan följa ur ont och tvärt om är faktiskt en central del i ett vuxet tänkande. I regel är mer förnuftiga och mindre ”godhjärtade” politiker att föredra om man vill ha ett gott samhälle.