I ett halvår har Nederländerna stått utan regering. Men för några dagar sedan meddelade så Frihetspartiets Geert Wilders att holländarna kommer få en ny högerregering. Det är första gången Frihetspartiet, som länge betraktats som högerextremt, kommer ingå i regeringen. En regering som kommer ledas av det nu regerande högerliberala ”Folkpartiet för frihet och demokrati”, VVD, och även inkludera ett mindre mittenparti och ett bondeparti.
Beskedet har väckt uppmärksamhet. Visserligen har VVD samarbetat tidigare (2010-12) med Wilders Frihetsparti, men då med det senare som stödparti – något avgående statsministern Mark Rutte, sagt var ett stort misstag då Wilders enligt honom inte tog sitt ansvar för nödvändiga nedskärningar i välfärden med följd att regeringen då tvingades avgå efter två år.
I dag ser styrkeförhållandena annorlunda ut. Wilders frihetsparti blev största parti i det holländska valet i november. Ett skäl är att Wilders tonat ned sin extremt islamfientliga retorik, med krav på att stänga moskéer och att förbjuda koranen. Det handlar dock mer om eftergifter än att han ändrat uppfattning i sak.
Regeringssamarbetet mellan de holländska liberalerna och Wilders kontroversiella parti har redan väckt krav på att VVD inte ska få tillhöra den liberala gruppen i EU-parlamentet. Centerpartiet – som i går meddelade att man vill slänga ut de svenska Liberalerna ur gruppen – har med andra ord fler partier att ta tag i. Svenska Folkpartiet i Finland till exempel, som sitter i regering med Sannfinnländarna. Faktum är att sådana samarbeten blir allt vanligare.
I holländsk politik är kombinationen liberalism och islamkritik inget nytt eller jättekonstigt. Sociologiprofessorn Pim Fortuyn var öppet homosexuell och frihetlig samtidigt som han menade att invandringspolitiken, främst genom islam, hotade just dessa värden. Han startade ett nytt parti för sin sak, men mördades i valrörelsen 2002. Fortuyns parti blev landets näst största i valet.
Vi ser en liknande utveckling runt om i Europa. Högerpopulistiska partier och traditionellt borgerliga partier ingår samverkan. Helt enkelt för att det är det enda sättet för högerpartier att kunna regera i länder med proportionella valsystem. Men i en del fall också på grund av en ändrad analys av vad som hotar friheten.
Danmark, med en mer tydligt frihetlig tradition än Sverige, var liksom Holland tidigt ute på den vägen. Kanske för att liberala politiker stått närmare populismens underifrånperspektiv i dessa mer genuint liberalt präglade länder, medan de i exempelvis Sverige och Tyskland stått närmare ett tänkt statsförnuft. Både Danmark och Holland är länder byggda på handel, tolerans och pluralism. Islamismen har dock uppfattats som ett minst lika stort hot som högerpopulismen. Den allvarliga och pretentiösa hållningen till politik som utmärkt både Sverige och Tyskland har inte samma ställning i de handelsliberala grannländerna där uppkäftigheten står högre i kurs.
Det är ingen slump att Tyskland står emot trenden av samarbete högerut. Även den tyska extremismen tenderar bli mer allvarlig och radikal. Alternative für Deutschland är på goda grunder isolerat. Det är dock en öppen fråga hur länge det kommer vara fallet. Frankrike och Storbritannien har andra valsystem och där har anpassningen i stället skett genom att de regeringsbärande partierna ändrat sig i sakfrågor och framtoning.
Ytterst handlar det just om att den politiska spelplanen har ritats om. Andra motsättningar och frågor står på agendan än för 30 år sedan. Samhället ser helt enkelt annorlunda ut på 2020-talet än på 1990-talet. Det är inte konstigare än att 1990-talets politiska konflikt var en annan än 1960-talets och 1960-talets agenda annorlunda än 1930-talets.
Som den holländske statsvetaren Cas Mudde påpekat har delar av det som tidigare kallades högerextremism normaliserats, så till den grad att det inte längre framstår som extremt. De etablerade partierna gav utrymme för ett väldigt starkt missnöje att växa fram. Att man tvingats backa från en ohållbar politik är på många sätt ett uttryck för att demokratin fungerar som den ska. Samtidigt riskerar reaktionen att slå över i en ny blindhet. Att hålla fast vid gamla positioner som visat sig ohållbara är i sammanhanget lika tanklöst som att helt låta sig svepas med av motreaktionerna.
För Europas liberaler – det gäller i Sverige och Danmark likaväl som i Holland – är utmaningen att mejsla fram en på samma gång realistisk som frihetlig hållning. Det handlar inte om att kompromissa med grunderna utan om att förstå vad en relevant frihetlig politik går ut på i dagens verklighet.
