Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Västländerna måste utgå från att Rysslands president, Vladimir Putin, menar allvar.  Bild: Mikhail Metzel
Västländerna måste utgå från att Rysslands president, Vladimir Putin, menar allvar. Bild: Mikhail Metzel

Håkan Boström: Europa står på randen till krig

Ryssland ansamlar just nu en väldigt invasionsstyrka vid Ukrainas gräns. Hotet om storkrig bör tas på allvar. För Ryssland är militärt våld ett medel för att upprätthålla den ryska imperie- och statsideologin. Det berör hela Europa.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det finns en konkret risk att det nya året inleds med ett storkrig. Ryssland har under året sakta men säkert byggt upp en massiv invasionsarmé vid Ukrainas gräns. Det rör sig om i storleksordningen 100 000 man, möjligen fler. Beräkningar från den amerikanska underrättelsetjänsten talar om att Moskva kan ha 175 000 soldater och underhållspersonal vid gränsen inom en månad.

På ett seminarium med Folk och Försvar i fredags (17/12) underströks allvaret i situationen.Till skillnad från tidigare styrkedemonstrationer menar flera experter om att den ryska ledningen menar allvar den här gången. En uppfattning som delas av ukrainska företrädare. Truppförband har dragits ihop från hela landet. Propagandan mot Ukraina har skruvats upp ordentligt och den ryska ledningen har ställt en mängd krav direkt riktade mot väst. Ryssland kommer inte starta krig om de får vad de vill ha ändå. Men de är beredda att göra det, och mycket talar för att det blir svårt att nå en diplomatisk lösning som bägge sidor kan godta.

Det är viktigt att komma ihåg att det här inte är någon obetydlig konflikt i Europas periferi. Ukraina är ett av Europas största länder med 44 miljoner invånare. Skulle Ryssland inleda en fullskalig invasion av landet skulle det utgöra den allvarligaste militära sammandrabbningen på europeisk mark sedan andra världskriget.

Rysslands president, Vladimir Putin, gav i somras ut en essä där han redogjorde för sin syn på grannlandet Ukraina. Det genomgående temat är att ryssar och ukrainare historiskt alltid varit och bör förbli ”broderfolk”. Men Putins slutsats av historien är att Ukraina inte får slå in på en väg som avviker för mycket från den ryska. Han anklagar de nuvarande folkvalda ledarna i Kiev för att hetsa sin befolkning mot Ryssland och antyder mer eller mindre öppet att de skulle vara marionetter åt väst.

Moskva anser att Ukraina håller på att glida dem ur händerna. Det är inte bara en fråga om ekonomiska relationer och militärstrategiska intressen. Det ryska systemet bygger på en auktoritär nationalism där någon egentlig opposition inte tolereras och politiska motståndare saknar skydd av rättsstaten. För Putin är i praktiken den liberala oppositionen en inhemsk fiende till både folk och stat. Putin är ingen demokrat, han ser flerpartisystem som något splittrande och korrupt även om han håller sig med en skendemokrati.

Men om Ukraina demokratiseras och liberaliseras på riktigt så inser Kreml att många ryssar kan komma att vilja se samma utveckling på hemmaplan. Den ryska statsledningen är förmodligen motståndare till detta både av egenintresse och en ideologisk övertygelse om västs ”dekadens”.

Den ryska statsideologin har också en direkt koppling till Kremls syn på Ryssland som ett imperium. Putin drar gärna upp de långa historiska linjerna och har försvarat rysk expansionism i det förgångna. Imperietanken och militarismen stärker centralmakten och vice versa.

Och utan kontroll över Ukraina är Ryssland inget riktigt imperium, resonerar man i Kreml. Det ligger något i det. Ukraina är inget obetydligt land. Landets inriktning påverkar maktbalansen mellan öst och väst.

Rysslands anspråk på politisk kontroll över sina grannländer kan dock inte accepteras. Till de ryska kraven hör även begränsningar av NATO-soldater i Polen och Baltikum. Den europeiska säkerhetsordningen bygger på respekt för nationernas suveränitet. Det ukrainska folket har också tydligt valt väg, bort från rysk överhöghet och despotism. Moskvas aggressiva agerande under senare år har knappast ökat viljan att underkasta sig den ryska ofriheten. Putins kärlek är helt enkelt obesvarad.

Av både realpolitiska och humanitära orsaker finns det förstås starka skäl att försöka undvika ett krig. Diplomatiska samtal förs mellan Ryssland och väst. Men det är tveksamt om Moskva någonsin kan nöja sig med det som väst kan tänkas gå med på. Det nuvarande läget – att halvön Krim de facto kontrolleras av Ryssland efter annekteringen 2014, att väst varit mycket återhållsamma med sin vapenexport till Ukraina och att Ukraina inte inom överskådlig tid är på väg att släppas in i NATO – är uppenbarligen inte tillräckligt för Ryssland.

För väst återstår att vara tydliga med vilka konsekvenser ett krig skulle få i form av närmast total ekonomisk isolering av Ryssland. Tydlighet och beslutsamhet i förväg kan ha en avskräckande effekt. Något annat påtryckningsmedel har i praktiken inte västländerna att ta till. Tiden är knapp för större vapenleveranser till Ukraina och i ett läge när Ryssland mobiliserat stora resurser så kommer sådana signaler att öka risken för krig. För Moskva kommer inte vänta med att slå till om de ser att förutsättningarna försämrats med tiden ur deras perspektiv.

Är då ett krig oundvikligt? Det går förstås bara att spekulera om. Det som kan hålla tillbaka Moskva är att priset blir högt. Dels i form av reell isolering från omvärlden. Dels i form av stora kostnader i pengar och soldater för själva kriget, för att inte tala om den stora utmaningen i att agera ockupationsmakt, med eller utan en lydregim.

För Europas del skulle ett storkrig i Ukraina också få enorma konsekvenser. Det har talats om mellan tre och fem miljoner nya flyktingar. Många skulle söka sig till Polen, som redan har omkring en kvarts miljon ukrainska invandrare, men många skulle även söka sig vidare till Tyskland och Sverige.

Ett Ryssland som mer kraftfullt flyttar fram sin maktsfär till EU:s gräns – det sker just nu även i Belarus – kommer tvinga fram en helt annan säkerhetspolitisk enhet och upprustning i EU. Unionen kommer inte ha råd med några allvarliga interna motsättningar, vilket inte minst kan få betydelse för Bryssels förhållande till Polen och Ungern. Även om Ryssland inte har samma anspråk på kontroll över de baltiska staterna lär hotbilden öka även på nordliga breddgrader.

Slutligen är det ingen slump att Moskva väljer att skruva upp den militära hotbilden mitt i vintern. Stora delar av Öst- och Centraleuropa är beroende av rysk gas för uppvärmning och el via gaskraftverk. Ryssland kan tänkas använda gasen i utpressningssyfte. Att stänga av gaskranen är förstås dyrt för Moskva. Men konsekvenserna skulle bli mycket kännbara även för EU.

Man kan önska bort Rysslands stormaktsambitioner och auktoritära system. Men de går inte att tänka bort. I praktiken måste EU förhålla sig till styrkeförhållandena på marken. Det kräver framförallt att EU-länderna, inom ramen för NATO, har egna militära och säkerhetspolitiska muskler att hålla tillbaka den ryska expansionslustan.