Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
EU-samarbetet har varit framgångsrikt, så länge det vilat på mellanstatlighet. Bild: Yves Logghe
EU-samarbetet har varit framgångsrikt, så länge det vilat på mellanstatlighet. Bild: Yves Logghe

Håkan Boström: EU spelar högt med sin egen framtid

Att hjälpa de krisdrabbade länderna i Sydeuropa är i första hand en uppgift för euroländerna. Det vore dock ett misstag att använda coronakrisen för att tvinga igenom en permanent överstatlig ekonomisk ordning.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

EU-kommissionen föreslår ett nytt stödpaket till coronadrabbade medlemsländer på hisnande 8000 miljarder kronor (SR 27/5). Två tredjedelar, eller 5000 miljarder vill kommissionen dela ut som rena bidrag. Pengar som ska lånas upp gemensamt av EU-länderna. Tillsammans med tidigare beslutade stödpaket kommer man upp i den gigantiska summan 13 600 miljarder kronor. Det är mångdubbelt mer än EU:s årliga budget. Bara Sverige skulle tvingas bidra med minst 150 miljarder kronor.

I praktiken rör det sig om en enorm omfördelning av resurser mellan norra och södra Europa. Mottagarländerna kommer främst vara länder som Italien och Spanien som fått se sin turismindustri tillfälligt utslagen.

Det finns ekonomiskt rationella skäl för stöden. Sydeuropa lär få svårt att ta sig ur krisen på egen hand och en utdragen ekonomisk kris i delar av Europa kommer även spilla över på alla andra.

Ändå finns det ändå starkare skäl att höja ett varningens finger. Sedan Tyskland – vanligtvis en återhållande kraft när det kommer till att spendera – enats med Frankrike om att ställa sig bakom insatserna står Sverige ensamt i sitt motstånd, tillsammans med några andra småstater som Holland, Österrike och Danmark (motståndarna vill se lån istället för bidrag). Det är en föraning av hur EU kommer att fungera utan Storbritannien.

Som tidigare näringsministern, Leif Pagrotsky (S), påtalade på DN Debatt (26/5) är detta i grunden en fråga för Euro-länderna. Han menar att Sverige inte bör hindra Euro-länderna från att skapa en ”finansiell union”, det vill säga i praktiken införa en gemensam finanspolitik med omfattande transfereringar mellan länderna. Däremot bör inte svenska skattebetalare vara med och betala kalaset utöver begränsad krishjälp, som kan motiveras av solidariska skäl.

Grundproblemet är förstås att Euro-projektet, medvetet, var felkonstruerat från början. Det går inte att ha samma valuta i länder med så olika förutsättningar som Tyskland och Italien eller Grekland utan att också ha en gemensam finanspolitik. Näringslivet i Sydeuropa slås i praktiken ut av att ha samma valuta som industrijätten i norr. Med egna valutor hade länderna i Sydeuropa också kunnat parera den här krisen på ett helt annat sätt utan omfattande hjälp.

Detta påtalades av världsledande ekonomer när Euron infördes. Men av politiska skäl ansåg man inte att ”folket vara moget” för upplysningen att en gemensam finanspolitik förr eller senare är en logisk konsekvens av en gemensam valuta. Nu står vi inför den. EU-kommissionen trycker även på för att ge EU egen beskattningsrätt som en del av krispaketet. Tåget mot full federalism går i expressfart.

Så som Euron är konstruerad är argumenten för att sätta in de omfattande stödåtgärderna och undvika en finanspolitisk kris mitt i coronakrisen starka. Men steget mot överstatlighet är genomgripande och olycksbådande. På sikt är ett federalistiskt projekt som tvingas på Europas länder ovanifrån dödsdömt och riskerar EU-samarbetet som sådant. Det som planeras är en enorm maktförskjutning till Bryssel som saknar folkligt stöd. Demokrati på Europanivå är inget motmedel, utan i hög grad en fantasi. Språkförbistringen borde vara skäl nog att inse det. EU-motståndet riskerar explodera och få fler att följa Storbritanniens exempel.

Sverige bör därför stå på sig. En rimlig kompromiss är förstås att låta Euro-länderna gå längre på egen hand, så som Pagrotsky förslår. Men på sikt vore det bästa om Italien och Grekland fasades ut ur Euron. Tondövheten hos Europas eliter riskerar att krascha hela det mellanstatliga Europasamarbete som tjänat kontinenten väl i mer än 60 år.