Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: EU löser inte Sveriges migrationspolitik

Moderaterna borde släppa sin förhoppning om att EU ska genomföra ett kvotsystem för hela Europa. Svensk migrationspolitik kan bara skapas i riksdagen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Efter nästa val är det sannolikt att Sveriges statsminister heter Ulf Kristersson. Även om inte det händer kommer Moderaternas migrationspolitik att påverka Sveriges framtida politik på området. Det kan ske inom ramen för en borgerlig regering men också i blocköverskrivande förhandlingar med Socialdemokraterna.

Så vad får vi med Moderaternas migrationspolitik?

Ledordet i Moderaternas migrationspolitiska program är att politiken ska vara "genomtänkt och långsiktigt hållbar". Det är positivt. Länge har politiken varit den rakt motsatta. Temporära lösningar och en avsaknad av långsiktig förutsägbarhet i mottagandet. Följden har blivit segregationsproblem och överbelastade kommuner.

Men trots att Moderaterna har förstått problemen med den nuvarande politiken verkar något ha gått snett när partiet funderade över hur en alternativ politik ska genomföras i praktiken. Moderaterna vill ersätta dagens asylsystem med ett "EU-gemensamt kvotflyktingsystem, med asylprövning utanför EU:s gräns där människor i störst behov av skydd beviljas uppehållstillstånd och en säker resväg in i Europa".

I teorin låter det som en rimlig ordning. Men Moderaterna glömmer att samtliga försök på EU-nivå att enas om kvoter har misslyckats.

Olika länder har olika förutsättningar och inrikespolitiska möjligheter att få igenom en eller annan migrationspolitik. Hur ska Portugals socialdemokratiska regering kunna komma överens med Ungerns nationalkonservativa om en inrikespolitisk angelägenhet av detta slag?

Svensk migrationspolitik har byggt på den lite märkliga utgångspunkten att mängden människor man tar emot aldrig kan eller bör regleras i Sverige. Det har motiverats med hänvisning till humanitära skäl eller att det går emot internationella avtal som Sverige har tecknat. I stället har man, via omvägar, reglerat mottagandet via skärpta försörjningskrav.

Oviljan att ställa upp årligen politiskt, och därmed demokratiskt, överenskomna volymmål har skapat ett lapptäcke av undantagsregler och tillfälliga gränskontroller. Behovet av ett från år till år förutsägbart och för väljarna begripligt system är stort.

Eftersom den svenska staten och i förlängningen kommunerna har ett mottagandeansvar är det fullt rimligt att en svensk regering lägger fram en plan för kapaciteten som sedan diskuteras och beslutas i riksdagen. Förfarandet är varken ovanligt eller märkligt. Kanada har gjort precis så i flera decennier. Det kan till viss del förklara varför man inte har en infekterad migrationsdebatt där.

Det som utmärker Kanadas migrationspolitik är att regeringen från år till år avgör kvoten för de olika migrantkategorierna. Under åren 2021-2023 har parlamentet beslutat om ett totalmottagande på omkring 400 000 personer årligen. Av dessa kommer 100 000 årligen bestå av arbetskraftsmigranter. Därefter finns ett par specialkvoter där enskilda provinser har möjlighet att besluta om extra mottagandekvoter. Därutöver finns en rad olika kvoter för flyktingar som fördelas via FN:s flyktingorgan UNHCR, samt anhöriginvandrare.

Systemet är både humanitärt rimligt, anpassat till provinsernas mottagandekapacitet och inte minst är det demokratiskt legitimt eftersom det är politiskt framförhandlat.

Att på EU-nivå besluta om en liknande välavvägd och för lokala villkor anpassad migrantmottagning är otänkbart. Det borde Moderaterna också inse.

Det finns i Sverige en stor opinion för ett långsiktigt fungerande, förutsägbart och samtidigt humanitärt system. Moderaterna har stort stöd för sin linje. Svenskarna är inte uppdelade i ett läger som önskar fri invandring och ett som vill se invandringsstopp.

Det finns en gyllene mittpunkt som gör upp med tidigare års oförutsägbara och fullkomligt orättvisa system, som premierade de som hade ork, pengar och kontakter nog att företa den långa och farliga resan till Sverige. Det finns en annan väg att gå. Det har Moderaterna insett. Nu fattas bara att de vågar stå för ett realistiskt alternativ och skippar villfarelsen att EU kan trolla fram lösningarna.