När Sovjetunionen och östblocket föll ihop som ett korthus förklarade många kloka statsvetare och östkännare att tecknen på den förestående kollapsen ständigt funnits där.
Men det var efterklokheten som talade. Tvärtom var de knappt någon av de mest inbitna sovjetexperterna som hade förutspått vad som skulle ske. De var inte många som förväntade sig att 1990-talet skulle präglas av marknadsekonomi, frihandel och den liberala demokratins segertåg i Europa. Läser man sovjet-litteraturen från sent 1980-tal är östblocket en konstant. En politisk ordning som skulle existera långt in i framtiden.
Något annat som många historiker under samma period fick om bakfoten, och alltjämt fortsätter att missförstå, var frågan om nationalismens utdöende.
De hade möjligen fog för sina uppfattningar. Under 1970-talet var andelen partier med en uttalat nationalistisk profil i Europa nära noll. Det började förändras under decenniet därpå. Men enbart på marginalen. Den brittiske historikern Norman Stone, främst känd för att ha varit Margaret Thatchers talskrivare och skrivit standardverk om Första världskriget, förklarade för sina studenter under åttiotalet att kommunismen hade ”löst nationalismens dilemma”.
Han pekade på Jugoslavien och diktatorn Josip Titos projekt att förena de jugoslaviska folken i en socialistisk federation. De uråldriga fejderna mellan serber och kroater hade försvunnit. Systemet hade, trots – eller på grund av – förtrycket, undergrävt förutsättningarna för nationalismen. Men så kom Balkankriget i samband med Jugoslaviens sammanbrott och samtliga historiska sår blottlades. De hade hela tiden funnits där, strax under den socialistiska fernissan.
När kriget var över tänkte många västeuropeiska politiker att det som hänt var en konsekvens av att kommunismen hade fallit – det fanns ingen alternativ lägereld att samlas kring. Men nu hade vi ju Europeiska unionen! Som, likt socialismen i östblocket, skulle underminera de nationalistiska motsättningarna, minus arbetsläger och obligatorisk läsning av Marx och Lenin förstås. En federation för ett nytt Europa, bortom krig och elände.
Den politiska klassen tolkar i mångt och mycket, Brexit, invandringsmotståndet, EU-kritiken, missnöjet med globaliseringens ekonomiska konsekvenser, som sura uppstötningar från det förgångna.
Misstaget som görs nu är egentligen inte annorlunda än det misstag som begicks under 1980-talet: Övertygelsen att vår historiska utveckling kan liknas vid en trappa som bara leder upp. Gamla motsättningar och lojaliteter betraktas som besvärande detaljer som till slut kommer avdunsta, för ingen vill väl gå tillbaka i tiden?
Denna övertygelse sitter i väggarna nere i Bryssel, där samtliga styrdokument enbart pekar i en riktning: Starkare gemensam styrning, mer centralisering och färre nationalstatliga avvikelser; ”an ever closer union”. Allt framdrivet av välutbildade och välavlönade tjänstemän som förgäves försöker trumma upp folklig entusiasm för det europeiska projektet.
När EU-kommissionens ordförande, tyska Ursula von der Leyen, tvärsäkert häromdagen förklarade att EU bör införa obligatorisk vaccination mot covid leker hon därför med elden. Hon missförstår sitt mandat, som ej folkvald, och visar en total oförståelse för hur hennes budskap kommer mottas av de miljoner européer som av ett eller annat skäl, oftast på grund av misstänksamhet mot staten, vägrar vaccinera sig.
Sovjetunionens fall och hur det missförstods lär oss att människor och nationer är tröga när det kommer till förändring. Social och politisk ingenjörskonst på en massiv skala låter ofta bra på pappret. Och det går bra så länge styrdokumenten backas upp med enorma ekonomiska stödprojekt, subventioner och transfereringar. Men den lojalitet och tacksamhet man köper med sådana åtgärder är tillfällig. Ett nytt europeiskt ”demos” byggs inte med hjälp av EU-finansierade vägar.
Den andra, och kanske mer läskiga lärdomen, är att stora politiska projekt som Europeiska unionen är mer sårbara än vad man kan tro. Under ytan pyr ständigt viljor och strömningar som inte tänker gå i takt med centralmakten.
Politiska skapelser med en, relativt nationalstaten svag demokratisk legitimitet, likt Europeiska unionen, framstår som robusta och eviga tills de inte gör det längre. När drastisk förändring plötsligt sker är alla istället eniga om att revorna och sprickorna fanns där hela tiden för den som ville se.
