De viktigaste aktörerna har ofta väldigt oansenliga namn. Det stämmer sannerligen för det lilla sällskap som kallas ”Arbetstidsnämnden” och som sedan i höstas har till uppgift att på smidigast möjliga sätt lindra de besvär och den irritation och uppgivenhet som EU för närvarande åsamkar svenska välfärdsarbetare. Eller borde ha till uppgift.
Men vi backar lite: För några år sedan upptäckte EU att svenska kollektivavtal inte uppfyller kraven i det arbetstidsdirektiv som i princip förbjuder 24-timmarspass och som kräver att varje dygn måste innehålla minst 11 timmars sammanhängande vila. Det gällde framför allt avtalen inom offentlig verksamhet. EU hotade med rättsliga åtgärder och Sverige fick skyndsamt rätta in sig i ledet.
I torsdags, den 1 februari, trädde så de nya reglerna i kraft för personal inom räddningstjänst, personlig assistans och övrig LSS-verksamhet. Stora grupper inom vården fick nya scheman redan i höstas.
Missnöjet är massivt, milt uttryckt.
Det vore skrattretande om det inte vore så enerverande att folk med bekväma 8 till 5-jobb sitter på sina tjänstemannakontor i Bryssel och ritar upp direktiv för hur bulgariska läkare, tyska ambulansförare, estniska brandmän, danska vårdbiträden och svenska sjuksköterskor ska organisera sin arbetstid.
Syftet är gott, som alltid. Allt annat lika finns det viss hälsorisk med att arbeta för långa pass åt gången, åtminstone inom vissa yrken. Men om längre och färre pass gör att man får ihop sitt livspussel, med familj och barn, skola och förskola, och allt annat som ska passa ihop, så får man nog anta att det sammantaget finns en folkhälsovinst i flexibiliteten.
Brysselbyråkraternas rationalitet förstör vardagen och arbetsglädjen för verklighetens välfärdsarbetare. Marie Palm Svensson i Helsingborg är en av dem. Hon arbetar som personlig assistent åt en mycket vårdkrävande klient. Tidigare arbetade hon sex dygnspass och ett dagpass i månaden. Efter att de nya reglerna trätt i kraft (Helsingborg införde förändringen redan i höstas) har det blivit 14 pass, mellan 10 och 14 timmar långa.
Alla kollegerna upplever arbetssituationen som tyngre och jobbigare nu. Innan schemaförändringen fanns det marginal och vilja att gå in och ta ett extrapass om någon kollega blev sjuk. Nu är alla ovilliga, och ofta måste arbetsgivaren beordra in personalen. Marie funderar på att säga upp sig.
Överallt inom branschpressen vittnar anställda om vansinnet. Många säger att just flexibiliteten och de längre sammanhängande sjoken av ledighet är det som gör att man orkar med jobbet, ett jobb som ofta är ganska lågt betalt.
Ju fler berättelser man läser desto ilsknare blir man. Och snart lär irritationen riktas mot organisationen SKR, Sveriges kommuner och landsting, som hanterat frågan med sådan fyrkantig fantasilöshet. Som en betongklump har kraven slängts ner på arbetsplatserna, med få möjligheter till undantag och gradvis anpassning.
Nu hänger det på Arbetstidsnämnden, som för närvarande hanterar ett 70-tal ansökningar om dispens och undantag. Räddningstjänsten i Finspång har fått undantag, men sämre har det gått för brandmännen i Södra Älvsborg:
”Det här förstör mitt yrkesverksamma liv och min fritid också. Jag har över sju mil till jobbet. Jag kommer inte att kunna vara med på mina barns aktiviteter.” säger Marcus Aronsson till tidningen Kommunalarbetaren.
Som om inte skälen som angavs för dispensen till Finspång hade kunnat knådas lite och även passat för Södra Älvsborg?
Var är kreativiteten?
När det gäller till exempel arbetstiden för personliga assistenter, ska undantag motiveras med brukarens behov, snarare än verksamhetsskäl. Här finns också utrymme för kreativitet. Om Marie Palm Svensson och flera av hennes kolleger slutar, och det blir svårare att anställa ny personal, går det ju ut över brukaren, eller hur?
Det här är byråkraternas kamp. Låt svenska politiker prisa förändringen, samtidigt som vår egen byråkrati utarbetar praxis för att kringgå och spä ut de mest absurda begränsningarna. Det förutsätter dock att tjänstemännen i Arbetstidsnämnden börjar se sig som tjänare åt svenska medborgare – snarare än controllers hos SKR eller vasaller åt direktivmakarna i Bryssel.
