Sedan Rysslands president Vladimir Putin bestämde sig för att invadera grannlandet Ukraina i slutet av februari har cirka två hundra tusen ryssar lämnat landet. Det handlar i hög grad om unga och välutbildade människor.
Många har tagit sig till Turkiet och Centralasien, andra till Israel. Dit går det fortfarande att flyga. Istanbul har blivit många ryssars första anhalt på väg bort från Putins allt mer isolerade diktatur.
På sikt är detta ödesdigert för Ryssland. Landet lider av låga födelsetal och höga dödstal, befolkningen åldras och alltför få väljer att skaffa barn. Ryssland är idag ett land med färre invånare än för trettio år sedan. Medellivslängden är tio år lägre än i Sverige (2019).
De ekonomiska sanktionerna slår nu hårt mot den ryska ekonomin. Det kommer få ännu fler unga att avstå från att bilda familj av rent ekonomiska skäl. Framtidsutsikterna är både dystra och osäkra. För de med en internationellt gångbar utbildning har dessutom skälen att lämna sitt hemland blivit väldigt mycket starkare i och med kriget och Rysslands isolering.
Att ryska ingenjörer flyr söderut beror dock inte på att de bästa jobben finns i Armenien eller Turkiet. EU beslöt tidigt att stänga ned luftrummet för ryskt passagerarflyg och i slutet av mars slutade även tågen att gå mellan Sankt Petersburg och Helsingfors. Det har blivit opraktiskt att ta sig ut ur Ryssland till Europa. Men ett ännu större hinder är kravet på visum från EU:s sida.
Ryssland har många välrenommerade forskare, ingenjörer och tekniker. Västvärlden skulle med andra ord kunna tjäna på att öppna upp för kvalificerad arbetskraftsinvandring – samtidigt som man ökar trycket på Moskva med en sådan åtgärd. Att utarma Ryssland på humankapital är ett betydligt mer realistiskt påtryckningsmedel än att hoppas på att det ryska folket skulle resa sig mot sina egna ledare som svar på isoleringen – det sistnämnda står i strid med både grundläggande psykologi och historisk erfarenhet. Det får också sägas vara en mer etisk strategi att erbjuda den ryska medelklassen möjligheten till exit.
Ett annat skäl att underlätta för ryska ingenjörer att lämna landet är att det försvårar möjligheterna för Kreml att rekrytera kompetens till armén. Hotet om allmän mobilisering, och risken att dö i ett illa organiserat krig, är för övrigt något många unga ryssar blivit medvetna om.
Man kan förstås invända det innebär säkerhetsrisker att välkomna välutbildade ryssar. Det bör förstås tas på allvar. Men möjligheten för Kreml att skicka spioner till väst är redan i dag närmast oändliga – inte minst via flyktingströmmarna från Ukraina. Det är inte heller rimligt att betrakta ryska medborgare som säkerhetshot per definition. En sådan hållning är inte bara orimlig utan spelar Putins och Kremls propaganda om ”russofobi” i händerna.
Att välkomna ryska ingenjörer skulle tvärtom underminera Kremls försök att utmåla väst som en fiende till det ryska folket – samtidigt som det försvagar makthavarna i Moskva och den ryska krigsinsatsen.
