Vad innebär det egentligen att leva i ett borgerligt samhälle? Frågan borde ställas inte minst av de partier som i Sverige kallar sig borgerliga. De senaste decennierna har svaret mest handlat om frigörelse från det socialdemokratiska samhällsbygget. Men frigörelse till vad? Ett samhälle består av strukturer. Frågan vad friheten ska fyllas med går därför inte att undvika: Ska det vara konsumtion? Politisk radikalism? Massamhällets senaste modenycker? Eller något mer stabilt och hållbart?
Den svenska borgerlighetens svar på Socialdemokratins "frihet genom staten" har varit "frihet genom marknaden". Men i en tid präglad av oro, missnöje och politisk hemlöshet kanske det vare sig är frigörelse genom marknaden eller staten som medborgarna efterfrågar. Vad allt fler undrar är snarare hur det samhälle ser ut som kan erbjuda en konstruktiv och meningsfull tillvaro.
Nyss hemkommen från en längre vistelse i Tyskland är det svårt att undvika att reflektera över likheter och skillnader mellan hemlandet och vårt södra grannland. Inte minst det faktum att Tyskland fortfarande har en levande borgerlig kultur, i ordets egentliga mening.
Sverige borde kunna lära något av ett kulturellt närstående land som Tyskland. Holländare, britter och fransmän har förvisso satt sina spår här hemma – inte minst i Västsverige – men historiskt är Tyskland det land som haft störst inverkan på det svenska samhället. Den relativa tråkigheten, den förmenta sakligheten, arbetsmoralen och skötsamhetskulturen förenar också våra länder.
Likheterna är inte bara av godo. Även i den tyska offentligheten ställs ordning mot kaos, förnuft mot ondska och en hotande fascism antas lura bakom hörnet. Mellan Greta Thunberg och Donald Trump finns nästan inget utrymme för nyanser längre. Av historiska skäl är förstås den senare tankefiguren än mer närvarande i Tyskland. Men den nit med vilken den framförs i den tyska debatten antar för en främmande betraktare närmast auktoritära drag.
Möjligen hänger det samman med att tilltron till auktoriteter fortfarande är betydligt starkare hos tyskarna än här hemma. För även om de kulturella likheterna är stora mellan våra länder, finns också intressanta skillnader. Inte minst för den som vill förstå det här med borgerlighet.
Flit, bildning och arbete värderas fortfarande högt i Tyskland. Den tyska medelklassen är i högre grad klassmedveten än den svenska. Den sätter en stolthet i att företräda sin professionella yrkeskunskap. Även facklärda arbetare har en hög grad av yrkesstolthet, tack vare yrkes- och lärlingsutbildningar. Den som jobbar i en specialbutik förväntas kunna svara även på svåra frågor om hur produkterna i butiken ska hanteras, oavsett om det är tyger eller verktyg det rör sig om.
Till denna identifikation med arbetet kommer även en känsla av samhörighet med lokalsamhället. Att frivilligt engagera sig för staden, stadsdelen eller byn är för många tyskar en självklarhet. Är det ett uttryck för kollektivism? I någon mån, ja. Men mer rättvisande är nog att kalla det för en ansvarstagande individualism. Mer inriktad på att bidra till samhället, samt att värna den egna familjen, mindre inriktad på individuellt självförverkligande.
Här någonstans skymtar kärnan i vad som kallas ett borgerligt samhälle: Individ och kollektiv stärker och underbygger varandra. Samhället grundas på tydliga normer, traditioner och hierarkier (som det förvisso är tillåtet att bryta mot). Det paradoxala intrycket är att ett sådant samhälle faktiskt skapar starkare individer än ett som enbart strävar efter att ”frigöra” individen till att bli ett rö för vinden. Att vuxna tyskar, till skillnad från sina svenska motsvarigheter, sällan ses stirra ned i sin mobiltelefon är i sammanhanget knappast en slump.
