Uppdrag Gransknings reportage från värmländska Filipstad, som sändes på onsdagskvällen, avtäcker utan skygglappar den krassa verkligheten i svensk integrationspolitik. Kommunen, med cirka 10 000 invånare, tillhör dem som tagit emot flest asylsökande i förhållande till sin befolkning under de senaste åren.
Idag dras orten med stora ekonomiska problem till följd av svårigheterna med att få de många nyanlända i arbete. Utbildningsnivån är låg och språkkunskaperna begränsade bland de nyanlända.
Reportaget är i praktiken ett rop på hjälp. Människor som kan försörja sig själva lämnar Filipstad. Butiker slår igen och kommunen går med kraftiga underskott på grund av den växande andelen bidragsberoende. Antalet socialbidragstagare har tredubblats på några år. Kommunen har hamnat i en ond spiral.
Filipstad är ett ytterlighetsfall. Nivåerna på bidragsberoende, barnfattigdom och arbetslöshet hör till de högsta i Sverige. Men grundproblematiken återfinns i en mängd kommuner runt om i landet. Flera utflyttningskommuner såg asylinvandringen som ett sätt att få in pengar från staten, genom möjligheten att hyra ut tomma lägenheter och få tillgång till olika ersättningssystem. Men nu täcker inte de statliga bidragen kostnaderna längre.
I mindre kommuner kan inte fattigdom och arbetslöshet ”gömmas undan” på samma sätt som i segregerade storstäder. Sociala problem blir tydliga för alla. I värsta fall leder det just till att den arbetande befolkningen söker sig bort till andra städer.
De här kommunerna har i viss mån agerat kortsiktigt. Redan 2012 konstaterade Arbetsförmedlingen att över hälften av de nyanlända hade en utbildningsnivå kortare än nioårig grundskola. Möjligheten att få ett jobb på svensk arbetsmarknad är då mycket små. Till och med i Filipstad finns det jobb att söka, men de kräver utbildning. En viktig anledning till att Sverige är ett av världens rikaste länder är helt enkelt att vi rationaliserat bort en mängd enkla och improduktiva arbeten och ersatt dem med teknik- och kunskapsintensiva jobb.
Men det vore ändå fel att lägga huvudansvaret på enskilda kommuner. Migrationspolitiken har beslutats på riksnivå. För att klara det enorma flyktingmottagandet under 2015 lät dessutom staten privata entreprenörer öppna asylmottagningar varhelst det fanns lediga lokaler, ofta på orter som Filipstad. Därför är det också rimligt att staten tar ett visst ansvar för att hålla kommunerna under armarna. Alternativet är troligen ökade kostnader på sikt.
Hur ska vi då klara integrationen av nyanlända? Integrationssamordnaren i Filipstad, Jim Frölander, är knappast ensam när han konstaterar att resurserna bör satsas på att få de unga i arbete. Medelålders invandrare har helt enkelt för få arbetsår kvar och för svårt att komma in på arbetsmarknaden, om de inte redan är välutbildade.
När Moderaterna i måndags anordnade ett seminarium på samma tema konstaterade forskaren Henrik Emilsson krasst att idén att integrationspolitiska åtgärder ska lösa problemen ofta är bedräglig. Den avgörande faktorn för en lyckad integration är dels storleken på immigrationen, dels vilka som invandrar. Kort sagt är en reformerad migrationspolitik nyckeln till en lyckad integration.
Sverige avviker inte bara från andra länder genom att vi tillåtit en exceptionellt stor invandring. Vi har också ställt exceptionellt låga krav, vilket påverkar vilka som söker sig till landet. Enbart 30 procent av de som kommit till Sverige har haft en ordnad försörjning, vilket kan jämföras med Danmark där siffran är 80 procent. I hela EU är snittet 70 procent, enligt Emilsson.
Den reform av arbetskraftsinvandringen som genomfördes under alliansregeringen har verkat i samma anda. Ingen åtskillnad görs längre mellan kvalificerad och okvalificerad arbetskraftsinvandring – med resultatet att snittinkomsten minskat med 30 procent i denna grupp. Sverige importerar arbetskraft till just den typ av enkla jobb som skulle kunna få in nyanlända på arbetsmarknaden, samtidigt som vi överdrivet nitiskt kontrollerar välutbildade arbetskraftsinvandrare och skickar ut folk som bidrar till vårt välstånd.
Bristen på krav och begränsningar i migrationspolitiken har skapat behov av hårda krav i integrationspolitiken. Det är en både bakvänd och samhällsskadlig ordning.
Sent omsider har politiken nu slutat förneka problemen. Moderaterna föreslog under torsdagen ett tak på asylinvandringen, som de vill minska med 70 procent, till en nivå i paritet med våra grannländer.
För kommuner som Filipstad är det en klen tröst, och det kommer krävas mer akuta åtgärder. Men det är ett steg i rätt riktning, ja i själva verket en förutsättning för att vi ska ha en chans att integrera alla de nya svenskar som kommit till landet på senare år.
