Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
EU:s fyra mäktigaste: Eurogruppens ordförande, Mario Centeno, (leder Euroområdets finansministrar); Europeiska rådets ordförande, Charles Michel, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europeiska centralbankens ordförande, Christine Lagarde.  Bild: Francois Lenoir
EU:s fyra mäktigaste: Eurogruppens ordförande, Mario Centeno, (leder Euroområdets finansministrar); Europeiska rådets ordförande, Charles Michel, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europeiska centralbankens ordförande, Christine Lagarde. Bild: Francois Lenoir

Håkan Boström: Ett måttfullt EU är ett starkt EU

EU är i grunden ett nödvändigt och viktigt samarbete för Europas stater. Men det är avgörande att tyngdpunkten förblir mellanstatligt samarbete.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det har gått en vecka sedan den nya EU-kommissionen tillträdde. En händelse som inte ägnats överdrivet mycket uppmärksamhet i Sverige. Vårt intresse för unionen sträcker sig ofta som bäst till parlamentsvalen vart femte år, trots att väldigt mycket lagstiftning här hemma regleras i Bryssel.

Inför EU-valet i våras talades det mycket om att de Europaskeptiska och högerpopulistiska krafterna skulle vinna terräng. Deras mandat ökade dock bara måttligt. Istället stärktes de gröna och liberala gruppernas inflytande i EU-parlamentet, vilket blir än tydligare när Storbritannien lämnar.

Kommissionen, med sina 33 000 anställda, är EU:s tyngsta hörnpelare. Det är kommissionen som tar fram EU:s lagförslag, om än oftast i samråd med EU-parlamentet och stats- och regeringscheferna i Ministerrådet. Kommissionen fungerar åtminstone symboliskt som ”Europas regering” och pekar ut färdriktningen för EU-samarbetet.

Den nytillträdda kommissionen under ledning av tyskan Ursula von der Leyen är inte demokratiskt vald. Von der leyen är utsedd av Ministerrådet och kommissionärerna av sina respektive hemländer. De ska dock representera Europa, inte enskilda länder. I praktiken avspeglar kommissionens inriktning numer viljeinriktningen i EU-parlamentet, då parlamentet måste godkänna en nyvald kommission. I och med att socialdemokrater och kristdemokrater efter vårens val inte längre ensamma kan göra upp i EU-parlamentet – de når inte upp till hälften av rösterna och måste ha stöd av de gröna och liberaler – har parlamentet, och därmed kommissionen, intagit en mer progressiv riktning.

Detta märks tydligt i Ursula von der Leyens programförklaring. Med undantag av att det yttre gränsskyddet lyfts fram så kunde hennes agenda lika gärna vara skriven av Sveriges rödgröna regering. Kommissionen vill könskvotera bolagsstyrelser, sätta upp långtgående klimatmål, införa en europeisk återförsäkran för socialförsäkringar samt en europeisk standard för minimilöner (ingen ska tjäna mindre än 60 procent av medellönen i ett land). Redan denna vecka presenteras EU:s ”gröna giv” där ett av huvudnumren är att Europa ska vara klimatneutralt 2050 med delmål uppställda på vägen.

Kommissionen har insett att européerna vill ha hårdare gränsbevakning men också jämställdhet och miljöskydd – så den levererar. I enskilda sakfrågor är det inte sällan vettiga initiativ som läggs fram. På ett lite försåtligt sätt tenderar dock varje insats som Bryssel föreslår att flytta allt mer beslutsmakt dit. Ett typexempel är kommissionens vilja att beskatta amerikanska IT-jättar – idag smiter de ofta undan vilket snedvrider konkurrensen – men följden av gemensamma regler skulle bli att skattesatsen bestäms i Bryssel. Kommissionen har tidigare också varit inne på att beskatta finansiella tjänster och själv behålla pengarna. Den vill även att fler beslut ska kunna tas med majoritetsbeslut, det vill säga att enskilda länder inte ska kunna blockera nya ställningstaganden och insatser, något Frankrike är starkt pådrivande för, vilket vore ett tydligt steg i överstatlig riktning.

Det är ingen tvekan om att de dominerande krafterna inom EU skjuter på för mer federalism. Någon egentlig respekt för den så kallade subsidiaritetsprincipen – att beslut ska tas på en så lokal nivå som möjligt – finns knappast. I längden är det här ett, redan märkbart, problem som hotar Europasamarbetets kärna och undergräver demokratin.

Vad federalisterna inte vill inse är att ett ”Europas förenta stater” är en utopi, åtminstone om man vill bibehålla demokratin som vi känner den. Den nationella demokratin kan inte ersättas med överstatlighet. Det går inte att tänka sig en fungerande demokratisk offentlighet där medborgarna inte förstår varandra eller kan bilda sig en rimlig uppfattning om sina politiska företrädare. Ändå bortser man från att européerna talar olika språk, lever i helt olika politiska kulturer och att de flesta vanliga medborgare aldrig satt sin fot i Bryssel. Det finns till exempel långt gångna planer på att införa övernationella listor till nästa EU-parlamentsval, även om inget beslut fattats.

EU är i grunden ett nödvändigt och viktigt samarbete för Europas stater. Men det är avgörande att tyngdpunkten förblir mellanstatligt samarbete. Om politikerföraktet mot Washington är överväldigande i USA så är det inget mot det avstånd som skulle uppstå mellan väljare och valda i ett federalt Europa. Måttfullhet är en gammal klassisk, europeisk dygd. En insikt om att en extrem lätt slår över i en annan. Även Europatanken måste besinna sig – för att fortsätta vara stark.