Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

LSS-utredaren Gunilla Malmborg överlämnade i torsdags sitt slutbetänkande till övergångsregeringen. Bild: Henrik Montgomery/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ett hållbart LSS kräver ansvarstagande och prioriteringar

LSS var en viktig frihetsreform för funktionshindrade. Men när kostnaden blivit tre gånger så hög som hela polisväsendet så måste man kunna diskutera prioriteringar. Stödet kan inte täcka allt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I torsdags presenterade LSS-utredningen sitt förslag. Debatten har varit intensiv hela året kring de ersättningssystem som finns inom ramen för LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Frågan väcker av naturliga skäl starka känslor eftersom den i grunden är komplicerad och enskilda har kommit i kläm.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det var dåvarande folkpartiledaren, Bengt Westerberg, som drev igenom lagen 1994 mitt i den värsta lågkonjunkturen på decennier. Tanken var att funktionshindrade (både fysiskt och psykiskt) skulle erbjudas ”rätten att kunna leva ett självständigt liv” och en ”likvärdig livskvalitet” – kort sagt rätten att kunna leva som andra.

Den ambitionen är det förstås inget fel på. Ett civiliserat samhälle erbjuder stöd till de som inte kan klara sig på egen hand. Men vad innebär det egentligen att kunna leva som andra? Det var den kniviga fråga som dumpades över på tjänstemän, jurister och handläggare. Den politiska styrningen uteblev.

Resultatet har blivit en skenande utgiftsökning. Westerberg räknade med kostnader för staten på tre miljarder kronor om året. 25 år senare har den siffran sjudubblats (justerat för penningvärde). Till det tillkommer ännu högre kostnader för kommunerna (inklusive statsbidrag). Totalt kostar LSS idag 75 miljarder kronor om året, eller tre gånger mer än hela polisväsendet.

Det är siffror som måste gå att diskutera. 2004 var utgifterna för LSS dubbelt så höga i Sverige som för motsvarande system i våra närmaste grannländer. Jämfört med EU-snittet är utgifterna fyra gånger så höga.

Det är framförallt antalet timmar per person som ökat, med ett snitt på 129 timmar i veckan. En person kan ha rätt till flera assistenter samtidigt. Vissa behöver sådana insatser. Men inte alla.

Framförallt kan man diskutera vilken typ av hjälp som ska ingå i, den i timmar räknat största, kategorin: ”andra personliga behov” som går utöver grundläggande behov.

Ska assistenten till exempel hjälpa till med att klippa gräsmattor på fritidshus? Ska ersättningen även gälla en årslång vistelse utomlands? Så är fallet är i dag, enligt nationalekonomen Micael Kallin som undersökt frågan (Kvartal 23/6 2018). Detta är förstås långtgående exempel. Men de visar på problemet med begreppet ”leva som andra”. Vad betyder det egentligen?

Rättighetslagstiftning är problematisk av flera skäl. Den tar inte hänsyn till det ständiga behovet av att prioritera resurser. LSS riskerar till exempel att tränga ut andra stödinsatser och kommunala verksamheter. Det finns redan tecken på det. Vilken hjälp man har rätt till skiljer sig avsevärt mellan den som ingår i LSS, och är över 65 år, och en ”vanlig” sjuk gamling. Även skillnaderna gentemot de som enbart har rätt till handikappersättning är mycket stora.

Assistansersättningarna har varit så lukrativa att branschen lockat till sig kriminella. Kontrollen har visserligen ökat under senare år. Men det finns fortfarande problem. Ett besläktat problem är att anhöriga i en del fall kan få ut väldigt höga ersättningar. Enbart kompensationen för ”administrativa overheadkostnader” (som egentligen är tänkt att gå till företag snarare än privatpersoner med egen firma) uppgår till 28 500 kronor i månaden, enligt Micael Kallin.

Expressens politiska chefredaktör, Anna Dahlberg, har jämfört LSS-frågan med hur migrationspolitiken debatterades för några år sedan. Medierna väljer att lyfta enskilda ömmande fall som talar till känslorna utan att ge helhetsbilden. Få personer med insyn vågar vara kritiska i offentligheten.

Politikerna har duckat. Regeringen Löfven gav visserligen direktiv till Försäkringskassan att strama åt utgifterna. Men man orkade inte lägga om politiken i grunden. Det är orsaken till att enskilda kommit i kläm, exempelvis de som behöver hjälp med sondmatning eller andningshjälp, när myndigheten valt den strikt juridiska vägen. Det enda väg som tjänstemännen ofta har till buds för att ändra praxis. Även här går det att dra en parallell till migrationspolitiken där viktiga beslut överförts på domstolar och tjänstemän.

Avskedandet av Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler i våras och de ändrade direktiven till LSS-utredningen (till att bara hämma kostnadsökningen, inte minska den) är uttryck för att regeringen inte heller denna gång orkade stå emot. Det är synd. Prioriteringar är alltid en förutsättning för rättvisa och att de med störst behov ska få dem tillgodosedda.