Häromsistens var jag på en middag där någon ställde frågan om vem som egentligen blev kung efter Gustav Vasa. En person i sällskapet började rabbla hela kungalängden, inklusive årtal, från Vasasönerna och fram till dagens monark, Carl XVI Gustaf.
Samtliga middagsdeltagare blev imponerade. "Har du lärt dig det där i skolan?" frågade någon. Hon började skratta. "Nej nej, självklart inte, det har jag lärt mig i efterhand".
Såklart. Vi som är födda på 1980- och 90-talen – den så kallade millenniegenerationen – har inte lärt oss något. Eller, vi har lärt oss massor: att det är viktigt att tänka självständigt och kritiskt, vikten av de mänskliga rättigheterna, att själv bilda sig en uppfattning av saker och ting. En nyckelfras som ofta upprepades på proven var ”skriv med egna ord!”.
Men några faktakunskaper har vi inte. Jag har träffat folk i min egen ålder som inte vet att Finland har varit en del av Sverige. Jag har stött på människor som tror att Gustav Vasa blev kung i Sverige på 1700-talet, typ. Det här är inga dumskallar. Deras enda problem är att de har gått i svensk skola.
Har det blivit bättre? Troligen inte. Bortsett från svenska som andraspråk är historia det ämne i nationella proven där flest niondeklassare blir underkända. En femtedel av alla pojkar klarade inte godkänt på provet läsåret 2017/18.
Och det är främst inte lärarnas fel, utan politikernas och det pedagogiska etablissemangets.
När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor i direktsänd tv fick frågan om vem som skrivit Gösta Berlings saga blev hon utskrattad eftersom hon inte kunde svaret. ”Nu skall villigt sägas att man kan få hjärnsläpp vid frågesport (hej på spåret!) men är inte detta ryggmärgskunskap?”, frågade sig skribenten Isobel Hadley-Kamptz på Twitter. Hon har helt rätt. Det borde vara så, men så är det inte.
Ingen kan beskylla Busch Thor för att inte vara smart. Hennes problem är att hon är född 1987. Det innebär att hon har gått i skolan med läroplanerna från 1980 och 1994. Dessa föreskrifter är ett resultat av en pedagogisk utveckling i Sverige under lång tid. För att förstå hur det kan ha blivit så här måste man gå tillbaka till 1940-talet.
1940 tillsattes en utredning med namnet ”Skolan i samhällets tjänst”. Den svenska skolan var då föråldrad och ojämlik. I sann modernistisk samhällsbyggaranda skulle utbildningssystemet förnyas och anpassas efter den nya tidens krav. Tonvikten låg på att forma elevernas förmåga till kritiskt tänkande och att fostra dem till demokratiska medborgare. Här finns ett frö till idén att det är dåligt att rabbla gamla kungar.
I utredningen kan man läsa: ”(…) historiens och särskilt vårt eget folks stora gestalter, allt detta skall icke endast inhämtas som kunskap, som vetande, det skall forma föreställningslivet i dess helhet, genomglödga det med intresse och fylla det med den känslans spänning, som kan utlösa vilja och handling”.
Vad det i praktiken innebär är att religions- och historieundervisningen ska användas för att skapa goda (socialdemokratiska) medborgare.
1946 bildades en skolkommission, där bland andra välfärdsstatens moder Alva Myrdal ingick. Kommissionen tillvaratog 1940 års betänkanden i utformandet av den nya skolan. Även här är individens kritiska tänkande centralt, medan ämneskunskaper tonas ner. ”Äldre historiska epoker, krigshistoria och kyrkohistoria torde få mindre plats”, står det. Även språkundervisningen skulle minska. Ett nytt ämne, samhällskunskap, introducerades.
Det fanns så klart en anledning till att fostrandet av goda demokratiska medborgare var så centralt i dessa skrifter: rädslan för totalitära rörelser, särskilt efter att Nazitysklands ohyggliga brott uppdagades. Man var rädd för ”massmänniskan”, och genom den mjuktotalitära svenska socialdemokratin tänkte man sig paradoxalt nog att det genom utbildningssystemet skulle gå att vaccinera folket mot ondska.
Men som forskarna Gabriel Heller-Sahlgren och Nima Sanandaji skriver i boken ”Glädjeparadoxen” (Dialogos 2019) byggde den progressiva pedagogiken på en missuppfattning. Nazisterna värderade inte klassisk utbildning högt, tvärtom. Hitler, likt många andra totalitära revolutionärer, älskade ungdomen av just skälet att den var formbar och inte besudlad med ”gammalt borgerligt tjafs”.
Vad har då detta att göra med dagens ungdom? Ganska mycket. Som påpekas i ”Glädjeparadoxen” tog det decennier innan 40-talets utbildningsidéer fick genomslag i undervisningen, bland annat eftersom lärarkåren höll emot. Generellt sett tar det tid för idéer att omsättas i praktiken. Jämför med idéerna om mångkulturalism som formulerades i början av 1970-talet. Det är först på senare år vi ser resultatet i praktiken. Eller ta miljörörelsen. Miljöpartiet bildades på 80-talet, men det är inte förrän nu som miljöfrågorna har slagit igenom stort.
Heller-Sahlgren och Sanandaji hävdar att just 1980-talet var en brytpunkt för svensk skola. Då hade den materiella standarden ökat så pass mycket att postmateriella värden, som självförverkligande och personlig utveckling, fått fäste i befolkningen. 68-vågen med sin antiauktoritära ideologi påverkade så klart också, inte minst lärarhögskolorna, som än i dag i hög grad präglas av 68-vänsterns idéer.
På ett halvt århundrade har undervisningen i historia minskat i stadig takt, till förmån för samhällskunskapen. Historia har ju ingen frigörande potential, enligt den här uppfattningen. Det som har skett, det har skett, trots att vi kan tolka historiens skeenden på olika sätt. I samhällskunskapen är världen formbar på ett annat vis, eftersom det handlar om dagens politiska konflikter. Det finns ett mycket större utrymme för att själv tycka till: ”jag anser att staten ska ge alla gratis busskort och att man ska förbjuda flyg!” – ”bra där, fortsätt att tänka självständigt”.
Men även historieämnet har fallit offer för frigörelseidéerna, helt i linje med den ambition som formuleras i utredningarna på 40-talet. I 1980 års läroplan läggs en stor vikt vid att historieämnet ska skapa toleranta och demokratiska medborgare. Centralt var också att integrera historia med andra ämnen. Samma anda finns i läroplanen från 1994, där historieundervisningen överlag krympte ännu mer.
Tyvärr blev det inte mycket bättre med Jan Björklunds reformer i 2011 års reform. Förvisso ökade antalet undervisningstimmar, men kursplanerna är så stolliga att inte ens utbildade medelklassföräldrar förstår dem. Kunskapsmålen är ett eko av 1940-talets utredningar, men här kryddad med modern identitetspolitik: ”Historia används för att både påverka samhällsförändringar och skapa olika identiteter”, står det i Lgy 11. Ett kursmål är att eleverna ska få ”olika perspektiv utifrån till exempel social bakgrund, etnicitet, generation, kön och sexualitet”. Centralt är hela tiden tolka själv, olika perspektiv, kritiskt granska.
Så klart har alla dessa pedagoger rätt i en sak. Det är otroligt viktigt att lära barn och ungdomar att tänka kritiskt, och att uppskatta och delta i det demokratiska samhället. Rädslan för den osjälvständiga massmänniskan är rimlig.
Men hela den pedagogiska inriktningen som har genomsyrat och genomsyrar skolan har skapat en ny typ av massmänniska: den som inte kan någonting. Vi har ingenting att vara kritiska emot, vi har ingenting att analysera, eftersom vi knappt fått lära oss något annat än att ”skriva med egna ord”.
Vad gjorde vi egentligen under alla de där timmarna i skolan? Vi fick besöka Forum för levande historia varje termin. Att lära sig om nazismens och andra totalitära rörelsers ohyggliga brott mot mänskligheten är självklart. Men om man ska förstå andra världskriget, antisemitismen och NSDAP:s maktövertagande måste man förstå första världskriget. Och då måste man förstå ekonomiska och sociala förändringar i Europa i början av 1900-talet. Genuin kunskap om vad som skedde är ett långt bättre vaccin mot totalitarism än att en lärare säger ”titta på bilderna, visst var det hemskt, tycker inte du också det?”
I min generation finns en känsla av att ha blivit bestulen. Människor har rätt att tänka kritiskt, men människan har också rätt till sin historia, till Sveriges, Europas, världens och mänsklighetens. Den som inte vet av vem och när det moderna Sverige grundades, hur kristendomen växte fram i Europa, var vi har fått vår rättstradition ifrån, kommer att få en lucka i sin identitet.
Precis som människan behöver en geografisk plats att leva på, och förstå hur den hänger ihop med övriga världen – Göteborg ligger i Sverige, som ligger i Norden, i norra Europa – behöver människan en plats i tiden, och förstå hur den hänger ihop med historien.
Detta kunskapsvakuum har i sin tur gjort oss mer oförstående inför andra människor och andra kulturer. Den svenska nationella självupptagenheten är ett resultat av det här: "Vadå, va? Vill inte andra länder vara som Sverige?" Vi har en tendens att enbart se världen genom en politisk, dömande utgångspunkt (”de har inte kommit lika långt som vi”), och uppvisar därför en häpnadsväckande oförmåga att förstå att det inte bara är radikaliteten hos dagens politiker, utan också historien, som formar samhället. Också vårt eget.
Så, här är vi: obildade, självupptagna, rotlösa, lättmanipulerade. Det var inte det Myrdal ville. Men det var så det blev.
