Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Ett EU i flera steg är bästa lösningen

Frågan om hur överstatligt EU ska vara behöver tas på större allvar i Sverige. Vi kommer nämligen inte att komma undan den.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Föga förvånande har Sverige och de andra sparsamma EU-staterna – Danmark, Finland, Österrike och Nederländerna – tvingats backa i de pågående förhandlingarna om stora bidragsöverföringar till Öst- och Sydeuropa i coronakrisens spår. Det senaste förhandlingsbudet är 375 miljarder euro – eller 3860 miljarder kronor. En nedbantning med en fjärdedel från ursprungsförslaget, men fortfarande ett enormt belopp.

Den centrala frågan här rör inte huruvida det behövs stöd och stimulanser. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv skulle det troligen kosta mer att inte göra något. Detta förutsatt att stödpengarna verkligen kommer ut i ekonomin och gör nytta – flera av mottagarländerna lider av ineffektiva statsförvaltningar som tenderar att kanalisera pengar till lojala intressen.

Den centrala frågan är istället politisk. När Tyskland och Frankrike går samman har små länder som Sverige mycket lite att sätta emot. Bakom alla floskler har EU för Frankrike alltid varit en förlängning av den egna nationen. Ett sätt för Paris att fortsätta vara en stormakt efter att det egna imperiet föll samman. EU har också varit Frankrikes sätt att ”ha kontroll” över Tyskland (åren efter kriget hade fransmännen helt andra idéer om hur det skulle ske). Detta kontrollbehov var också avgörande för eurons tillkomst.

För tyskarna å andra sidan är EU varit den enda arenan där man kunnat spela en internationell roll. Att välja en mer självständig linje var av naturliga skäl inte aktuellt under stora delar av efterkrigstiden, och anses fortfarande tabu.

Det är viktigt att ha detta i åtanke. EU har inte växt fram genom att akademiker och idealister suttit vid sina skrivbord och tänkt ut hur det ska fungera. Det har fått sin form i interaktion mellan stormakterna. Resultatet har varit gynnsamt, åtminstone fram till eurons införande som bröt den organiska utvecklingen.

Utan Storbritannien som medlem, och bromskloss, talar mycket för att Paris och Berlin nu kommer driva unionen mot överstatlighet av ett helt annat slag än tidigare – inte minst då euron kräver en gemensam finanspolitik.

Risken är stor att Sverige får se sig omkört av verkligheten. Därför behöver Sverige en seriös diskussion om detta. Tiden då EU-debatten kunde präglas av tomma fraser av typen ”säg ja för freden” är över. Det handlar inte längre om att säga ja eller nej utan hur EU ska utformas de närmaste 10-20 åren, något som kommer ha avgörande betydelse för Sverige.

Den diskussionen har knappt börjat. Timbro har luftat idén att ge EU en konstitution, som enligt amerikansk modell skulle skapa maktdelning mellan Bryssel och medlemsländerna. Det är en lovvärd tanke, men kanske inte helt realistisk givet EU:s historia. Det enda land av betydelse i Europa som har en fungerande federalism är Tyskland, något som i praktiken infördes av USA. Den schweiziska federalismen är urgammal och den belgiska införd av nödtvång, för att hindra det tvåspråkiga landet att spricka.

EU har ingen utomstående ”vis och enväldig” lagstiftare som kan ge unionen dess maktdelning. Man har inte heller några sekelgamla traditioner, och i ett läge där unionen skulle vara på väg att glida isär är det tveksamt om en konstitution skulle kunna hejda processen.

Den mest realistiska lösningen i dagsläget är istället att tillåta ett EU i ”flera steg”. Låt euroländerna införa mer överstatlighet om de vill det. Låt andra ansluta senare eller avstå. Det är trots allt så EU fungerat i praktiken under alla de år unionen växte fram organiskt.