Den 1 oktober 1949 utropade kommunistpartiets ordförande Mao Zedong Folkrepubliken Kina. 70 år senare håller landet på att bli ett av världens mäktigaste länder, för att inte säga det allra mäktigaste. För den kinesiska regimen går det en rak linje från revolutionen till dagens välstånd. Mao gjorde slut på flera decennier av inbördeskrig, splittring och inflytande från västmakterna och Japan. Han enade och moderniserade Kina.
Den officiella historieskrivningen i Kina blundar för Maos katastrofala ekonomiska experiment under sin tid som envåldshärskare. Under ”det stora språnget” – ett från början dödsdömt försök att tvinga fram industrialisering på landsbygden - svalt tiotals miljoner människor ihjäl under bara ett par år runt 1960. Under den så kallade kulturrevolutionen några år senare, där Mao för att säkra sin makt hetsade ungdomen mot både gamla och nya auktoriteter förföljdes eller dödades tiotals miljoner människor, och den redan långa listan av mänskliga offer för "den store rorsmannens" politik blev ännu längre. Totalt beräknas mellan 40 och 70 miljoner kineser ha dött på grund av Mao.
Nu är inte Kina det enda land i Östasien som moderniserats under en diktatur. Det har snarare varit regeln än undantaget. Men ingen annan regim har kommit i närheten av att slakta den egna befolkningen i samma utsträckning som det kinesiska kommunistpartiet – även om Japan gjorde sitt för att ta livet av andra länders befolkningar före 1945, inte minst den kinesiska.
Kinas kommunistparti har en oerhört blodig historia. Det går inte heller att hävda att de enorma dödsoffren var nödvändiga för Kinas modernisering eller la grunden för de reformer som vidtogs efter Mao. Det vi kan lära av Mao-åren är snarast hur lätt personkult av envåldshärskare slår över i grymheter och död.
En annan läxa är hur stark naiviteten och okunnigheten kunde vara (och i viss mån fortfarande är) i väst, och inte minst i Sverige. Maoismen blev inne-ideologin framför andra bland radikala studenter på 1960-talet. Maos idéer om permanent revolution sågs som svaret på den förstelning och byråkrati som präglade Sovjet, hos dem som fortfarande drömde om kommunismen som frälsning. Liksom styrda av en märklig instinkt efter blod sökte sig de radikala studenterna bort från det avstaliniserade Ryssland mot det på 1960-talet mycket mer dödsbringande Kina.
Även de som borde vetat bättre drogs med. Dagens Nyheters chefredaktör mellan 1960 och 1975, Olof Lagercrantz, reste som kommunistpartiets officiella gäst runt i Kina 1970-71 och beskrev regimens hållning i förstående ordalag. Historikern Anne Hedén menar i en artikel att DN:s ledarsida visade en ”fascination inför experimentet i Kina” och att Lagercrantz verkar ha drivits av en skuldkänsla som privilegierad vit västerlänning (Expressen 30/3 2007). Självupptagenhet, nonchalans och en vilja att projicera de egna drömmarna om en ny värld på ett exotiskt land långt borta i öst gjorde att den kulturradikala eliten inte ville se övergreppen.
Tyvärr finns naiviteten fortfarande kvar. I samband med att Donald Trump valdes till USA:s president höll Kinas president, Xi Jinping, ett tal inför den samlade ekonomiska eliten i Davos där han framställde Kina som försvarare av frihandel och globalisering, underförstått mot USA. Tyvärr var många beredda att lyssna till honom. Om inte annat för att Kinas ekonomiska makt växer för varje dag som går. Det finns enorma pengar att tjäna på goda ekonomiska relationer med en av världens största marknader. Kina gör även strategiska uppköp av industrier i andra länder – som Volvo Cars i Göteborg – och kontrollerar en stor del av den globala utvinningen av sällsynta jordartsmetaller, som bland annat används i mobiltelefoner och elbilar.
Kärnan i Kinas kommunism är idag en auktoritär statskapitalism där det inte går att dra en skarp gräns mellan stat och näringsliv. Det har skapat en ny undfallenhet hos etablissemanget i väst. Vissa ser rent av landets system som en förebild av stabilitet och ordning. Och medan tidningarna fylls med artiklar om den amerikanske presidentens senaste twitter-utspel eller påstådda ryska påverkansoperationer så hamnar Kina i skymundan. De otaliga kinesiska arbetslägren, Pekings ökade globala närvaro och den tilltagande och alltmer ingående övervakningen den egna befolkningen blir sällan några braskande rubriker.
I viss mån handlar det förstås, precis som på 1960-talet, om att Kina kan verka avlägset och främmande. Men när Peking-regimen säger sig vilja gå i spetsen för globaliseringen så menar de allvar. Det kinesiska statsstyret är inte längre en fantasi för intellektuella i väst, utan en högst påtaglig realitet. En modell för ofrihet som Peking vill exportera över världen.
