Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Ett bildat samhälle behöver gemensamma referensramar

En litterär kanon är knappast det mest effektiva sättet att öka läslusten bland unga. Men vill man värna bildningen är det ofrånkomligt att vi behöver vårda de gemensamma kulturella referensramarna, även om det kan vara mödosamt i början.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När GP frågar de ledande Göteborgspolitikerna om de är anhängare av en litterär kanon i skolan verkar flera snarast besvärade av frågan. Majoriteten svarar nekande med hänvisning till att politiker inte ska bestämma vad folk ska läsa. Endast KD och SD är för förslaget (tidigare var även Liberalerna det).

Frågan om en litterär kanon är intressant då den sätter fingret på samtidens dilemman. Läsandet minskar i Sverige, såväl bland unga som gamla. Universitetslärare vittnar om studenter som har svårigheter både med att ta sig igenom böckerna och att formulera sig själva. En studie vid Lunds universitet visade att en femtedel av studenterna hade så stora skrivsvårigheter att de inte kunde åtgärdas inom ramen för universitetsutbildningen.

Det är oroande. Minskat läsande leder inte bara till mindre kunskaper och omvärldsförståelse. Ju mindre vi läser desto sämre blir vi även på att skriva och kommunicera. Läsandet är också i mycket högre grad analytiskt än bild- och ljudkommunikation som i högre grad lämpar sig för suggestion. Huruvida vi läser eller ser på Youtube påverkar vårt tänkande.

Men skulle en litterär kanon verkligen få unga att läsa mer? Det är egentligen tveksamt. Det bristande intresset för läsande är ett problem för sig. Vill man väcka ungdomars läslust idag är det centralt att de kan relatera till litteraturen eller att de spontant känner ett behov av att läsa. Poängen med en litterär kanon är istället att skapa gemensamma referensramar. Stor litteratur kan även bidra med historisk förståelse. Bägge är värden som länge behandlats styvmoderligt i Sverige.

Står klassikerna då i vägen för läslusten eller måste skolelevernas intresse för dem väckas, ja till och med inpräntas, när det inte finns där från början? Det senare är den inställning som präglar elitutbildningar i Europas kulturländer. Om bildning ger status kommer den också att efterfrågas. Men går det resonemanget att överföra till en utbildning för alla? Svårt att veta. Det sägs ibland att Sovjetunionens medborgare saknade mycket men kunde sin Dostojevskij och Tolstoj utantill. Möjligen en överdrift. Men ett auktoritärt och kollektivistiskt samhälle har onekligen lättare att skapa uppslutning kring en litterär kanon för alla.

Är det då så enkelt att kanonidén helt enkelt inte hör hemma i ett modernt, liberalt land som också eftersträvar jämlikhet mellan medborgarna? Det är det bekväma svaret vi gärna landar i. Samtidigt säger vi oss vilja bevara bildningen. Går det verkligen ihop? Är bildning över huvud taget möjlig utan gemensamma referensramar? Utan att vi tvingas gå bortom oss själva?

Måste den dystra slutsatsen bli att vi har offrat historien och litteraturen på individualismens altare – eller i vart fall historia och litteratur som något annat än individuell konsumtion? Den civiliserade kollektivismen, som bildning kan betecknas som, blev helt enkelt ett tråk och tvång som vi till slut gjorde oss av med.

Den som kan sin historia, den som läst sin litteratur, kanske försynt påpekar att obildning sällan leder till frihet för individen. Att människan kommer söka gemensamma och meningsskapande symboler oavsett om dessa kommer i civiliserad form eller inte. Och då är bildningen att föredra. Frågan är bara hur många som kommer förstå den invändningen.