På torsdagsmorgonen vaknade vi till den tragiska nyheten att Ryssland hade inlett en fullskalig invasion av Ukraina. Det som alla oroade sig för, det som amerikanska källor och Nato sagt skulle hända, det hände. Det var förutsägbart men ändå obegripligt, väntat men likväl överrumplande. Allt har egentligen talat för den tragedi och det exempellösa övergrepp som nu i realtid spelas upp inför chockad värld. 200 000 ryska soldater vid Ukrainas gränser och stora sjöstridskrafter i Svarta Havet har pekat på en massiv operation. Allt mer har tytt på att Vladimir Putin inte skulle "nöja sig med" det annekterade Krim och med att invadera och expandera de ryskstyrda utbrytarregionerna Luhansk och Donetsk, som Moskva erkände som självständiga stater i början av veckan. Putin sände också omedelbart ryska trupper dit för att stoppa påstådda ukrainska angrepp och övergrepp.
I skrivande stund attackeras och bombas militära mål, stora städer, flygplatser och civila mål. Ryska styrkor förefaller vara på väg att inta huvudstaden Kiev, där presidenten, regeringen och regeringstjänstemän befinner sig.
Jan Hallenberg, forskningsledare på Utrikespolitiska Institutet, förutsåg i en SVT-sändning i fredags att Kiev skulle falla "inom någon dag eller två" och att ryska specialförband skulle verkställa så kallad "decapitation", halshuggning, av den politiska ledningen - att arrestera president Volodymyr Zelensky och hans regering, eller värre. Därmed skulle Ukraina kollapsa, en Quislingregering tillsättas och huvuddelen av de ryska trupperna lämna "om och när ryssarna anser att det har kontroll över Ukraina".
President Zelensky sa i ett tal till nationen att han stannar i Kiev och hans familj i Ukraina trots att han vet att sabotörer tagit sig in i Kiev och trots att han är måltavla nummer ett och hans familj nummer två, för dessa specialsoldater.
Jan Hallenberg menade också att en Quislingregering skulle mötas av motstånd från de olika milisgrupper som uppstått och att kostnaderna för invasionen blir mycket större än vad Putin tror.
– Han lever ju i sina drömmar och han tror att egentligen vill alla ukrainare vara tillsammans med Ryssland. Det är ju en missuppfattning men han tror att 80-90 procent vill vara nära Ryssland men jag tror att det kanske är 20-30 procent i stället, sa Hallenberg.
Att president Putin har tappat verklighetsuppfattningen är ett återkommande tema i många analyser av händelseutvecklingen. Fram träder den skrämmande bilden av en allt mer isolerad, hänsynslös despot, som inte tolererar att bli motsagd, omgiven av ja-sägare. En narcissistisk tyrann med en förvrängd verklighetsbild, som förtrycker sitt folk, som mördar och fängslar oppositionella. En kleptokrat, som bestulit ryssarna och berikat sig och sina oligarkkumpaner med enorma förmögenheter. "En hobbyhistoriker" med storhetsvansinne, som drömmer sig tillbaka till en tid och värld som aldrig funnits och som menar att Sovjetunionens upplösning var en stor tragedi.
Det är uppenbart och plågsamt tydligt att 20 år av alltmer makt har gjort Vladimir Putin till en av världens mäktigaste, farligaste och mest obehagliga män. Syn för sägen: Den märkliga utsändningen från Putins möte med Rysslands säkerhetsråd, där envåldshärskaren satt vid en kateder och hans vasaller på långt avstånd och i tur och i tur och ordning lämnade sina förberedda synpunkter på huruvida Ryssland skulle erkänna utbrytarterritorierna. Det timslånga tv-sända talet med oändliga litanior med lögnaktig historieskrivning, påstådda oförrätter och beskyllningar om aggression från Väst. Det djupt obehagliga tv-talet där den kallhamrade ryske presidenten meddelade att han beordrat en militär operation och samtidigt varnade alla som lägger sig i för att de "kommer att möta konsekvenser som man aldrig tidigare skådat".
För Putins megalomani betalar nu det demokratiska Ukraina och dess folk ett fruktansvärt pris. Freden i Europa är slagen i spillror, säkerhetsordningen satt ur spel och det ukrainska folket utsätts för ett hjärtskärande, outsägligt lidande på grund av en envåldshärskares vanföreställningar och makthunger.
EU, Nato, Storbritannien och USA har visat en imponerande enighet och riktat mycket starka och kännbara sanktioner mot ryska banker, företag, energisektorn och försvarssektorn samt den ryska eliten, Det är en ljusglimt i ett tragiskt mörker. Ryssland må vara en stark militärmakt men den ryska ekonomin är förhållandevis liten. Bruttonationalprodukten är mindre än de nordiska ländernas tillsammans. Och EU:s och USA:s samlade BNP är mer 30 gånger så stor som Rysslands. Att ockupera ett så väldigt land som Ukraina är kostsamt för att inte tala om att föra ekonomiskt krig mot hela västvärlden. På sikt talar det emot både Ryssland och Putin, vars undergång kriget mot Ukraina mycket väl kan vara.
Men just nu kan man inte luta sig mot den långa siktens förhoppningar. Nu gäller fortsatt enighet mot Ryssland och solidaritet med Ukraina. Nu gäller, som inrikes- och migrationsminister Anders Ygeman sa på fredagen: Sverige kommer, liksom andra länder i Europa, att ta sitt ansvar för dem som flyr från Ukraina och:
– Vi kommer att hjälpa Ukraina på alla sätt som vi kan.
Det borde också innebära, som GP:s politiske redaktör Adam Cwejman skrev, att kunna skicka vapen till Ukraina, mer specifikt svenska pansarvärnsvapen, om det inte redan är för sent.
Och för var och en gäller att på alla sätt visa solidaritet med Ukraina, till exempel genom att stödja hjälporganisationer som UNHCR, Unicef, Röda Korset och SOS Barnbyar.
När jag skriver detta har ryska trupper tagit sig in i Kiev, där hårda strider råder. President Zelensky lär ha föreslagit förhandlingar med Ryssland om "neutral status". Ryssland skall ha svarat att man kan mötas i Minsk. Låt oss, mot alla odds, hoppas!
