Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Hur vi tar<strong id= hand om våra äldre säger mycket om vilken sorts samhälle vi lever i. Bild: Stig-Åke Jönsson / TT">
Hur vi tar hand om våra äldre säger mycket om vilken sorts samhälle vi lever i. Bild: Stig-Åke Jönsson / TT

Håkan Boström: Ett anständigt samhälle tar hand om sina äldre

När vi under det kommande decenniet går mot en situation där andelen 80-plussare väntas öka markant kommer det bli nödvändigt att skjuta till stora resurser till äldreomsorgen. Frågan är varifrån de ska tas.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur vi tar hand om våra äldre säger mycket om vilken sorts samhälle vi lever i. I varje mänsklig gemenskap behöver de som befinner sig i ”sin krafts dagar” visa omsorg om de som inte kan klara sig själva: barnen och de gamla föräldrarna. Även om barn ofta har fått underordna sig vuxensamhällets villkor, utgör de ändå framtiden. I vår tid av materiellt överflöd, få barn och låg spädbarnsdödlighet har de ungas villkor kommit att förbättras avsevärt.

Annorlunda är det med våra äldre. Omsorgen om sjuka och skröpliga i hög ålder har i allt högre grad lämpats över på det offentliga. Stressade, dubbelarbetande småbarnsföräldrar har inte mycket tid över att lägga på sina gamla föräldrar. Inte heller när mellangenerationen kommit upp i den övre medelåldern är det särskilt vanligt att de är beredda till stora uppoffringar för att ta hand om sina föräldrar – även om det finns många lysande undantag från den regeln.

Offentlig äldreomsorg, oavsett om den drivs och administreras i privat eller kommunal regi, har blivit en integrerad del av det moderna samhällsbygget. Även om offentliga insatser aldrig kan ersätta nära och kära så kan de rent praktiskt i många fall fungera hyfsat – om resurserna finns.

Tidningen Kommunalarbetaren redovisade strax före jul en genomgång som visar att sex av tio svenska kommuner sparade in på äldreomsorgen förra året (16/12). Fler neddragningar väntar.

Göteborg är inget undantag. Förvaltningen på Västra Hisingen ska till exempel skära i utgifterna med 40 miljoner kronor nästa år. Att äldreomsorgen inte skulle drabbas är nog mest önsketänkande.

Redan idag tillhör personal inom hemtjänst och äldreboenden de som har högst sjukskrivningstal. Stressen är omfattande. Lönerna är låga och personalomsättningen hög. Anställda med känsla för sina medmänniskor riskerar i extra hög grad att slitas ut där de befinner sig i korselden mellan administrationens piska och de gamlas välmående. Ensamma äldre kan tvingas se dussintals människor jäkta förbi på en vecka, utan att det finns tid för något djupare mänskligt utbyte. Där det fungerar bättre beror det ofta på enskilda eldsjälar.

Att arbeta med äldre är inte något ”enkelt jobb”, det kräver en hel del psykologisk kännedom, ansvarskänsla och kommunikationsförmåga. Men snarare än standardlösningen ”mer utbildning” är det skäliga arbetsvillkor som får rätt människor att söka sig dit och stanna kvar som främst behövs.

När vi under det kommande decenniet går mot en situation där andelen 80-plussare väntas öka markant kommer det bli nödvändigt att skjuta till stora resurser till äldreomsorgen. Frågan är varifrån de ska tas. Kommunerna har en generellt ansträngd ekonomi. Visserligen borde det gå att skära ned på en del onödiga kommunala utgifter, framförallt inom administration, men det lär inte räcka (och knappast ske i tillräcklig utsträckning). Kommunernas självbestämmande är också begränsat. Staten kommer därför att behöva skjuta till pengar.

Ska medborgarna betala mer ur egen ficka? Man kan förstås diskutera om möjligheten att kunna köpa privatfinansierade tilläggstjänster borde öka. Men dagens äldre har inte betalat skatt hela sitt liv för att behöva betala en gång till. Och även i system med tilläggstjänster bör alla ha rätt till en grundläggande och värdig omsorg. Inte ens där är vi inte alltid idag.

Mer inslag av privatfinansiering, för den som vill och har råd till en standard utöver grundnivån, behöver inte vara fel. Det kan ge positiva spridningseffekter både för personal och brukare – förutsatt en branschstandard som håller oseriösa svindlare på porten. Men privatfinansiering är ändå inte ett svar på den akuta utmaning som vi nu står inför: att tillhandahålla en värdig grundomsorg för alla.

Statskassan har möjlighet att omprioritera resurser. Från bidrag till välfärd. Från friska till sjuka. Staten har också möjlighet att öka skatteintäkterna – i första hand genom att stödja ett produktivt näringsliv som kan generera större intäkter, i andra hand genom att beskatta sådan verksamhet som inte i så stor utsträckning bidrar till att skapa konkreta värden för medborgarna, exempelvis finansiella transaktioner och produkter med låg hållbarhet.

I grunden handlar det om att prioritera ett anständigt samhälle. Ett sådant tar hand om sina sjuka och skröpliga. Samhällskontraktet föreskriver att generationerna inte bara har rättigheter utan gör sin plikt: Ger för att sedan få tillbaka. Får för att sedan ge tillbaka.