Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Versaillesfreden undertecknas 1919. Ett år senare, i maj 1920, trädde avtalet i kraft. Bild: Imperial war museum collections

Adam Cwejman: Ett århundrade efter kaoset

Europa för hundra år sedan var en stökig plats där vad som helst kunde hända. Trots mycket lidande och osäkerhet är våra förutsättningar betydligt bättre i dag att genomleva en omfattande kris.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Året är 1920 och Europa har precis lämnat ett världskrig bakom sig. Men något lugn råder inte. Under våren för hundra år sedan håller kontinentens kartor på att ritas om och det sker inte under lugna former. En idealistisk amerikansk president, Woodrow Wilson, har fått så stort inflytande att han nästan på egen hand kan få länder att uppstå från de döda. Länder som inte funnits på århundraden, som Polen och Litauen dyker helt plötsligt upp.

Det råder huggsexa på Balkan efter kriget. Bulgarien och Turkiet som varit allierade med centralmakterna, får lida. Italienarna är besvikna över de magra belöningar de fått trots att landet varit på vinnarsidan. I vredesmod landstiger poeten Gabriele D’Annunzio med några nationalistiska entusiaster på den kroatiska kusten och utropar fristaten Fiume. Förspelet till fascismen är igångsatt.

Hela Europa är som en spelsession i ett strategispel. Gränser flyttas hejvilt, länder återuppstår, tappar eller vinner terräng. Generaler och politiker stormar konstant ut ur de månadslånga mötena som drivs av Frankrike, Storbritannien, USA och Italien. Stora befolkningsgrupper byter plats när kartorna ritas om. Det är inte att tala om någon utomeuropeisk migration - de stora strömmarna är inom kontinenten.

Tyskland har precis genomlevt en socialistisk revolution. Upproret slås våldsamt ned av militärenheter och paramilitära Freikorps, en föregångare till nazistpartiet. Under våren 1920 försöker nationalister sig på en statskupp mot den skakiga Weimarrepubliken men misslyckas. Deras tid skulle ännu komma, vilket resten av Europa skulle bli varse.

Tyskland, som idag är en bastion av stabilitet i den europeiska gemenskapen, skakas konstant av kravaller och politisk osämja. Staten är svag och i dess ställe agerar militären, partier och fackföreningar som regelrätta klaner. Svårt att tänka sig att detta är samma land Angela Merkel talat till den senaste månaden med sin rationella och sävliga stämma.

I Ungern, som precis blev kvitt det Habsburgska imperiet, har en socialistisk republik under ledning av Bela Kun upprättats. I den röda terrorn som följer driver de så kallade "Leninpojkarna" runt och mördar kontrarevolutionärer. Mycket bättre blev det inte när den vita motståndarsidan tar över och hämnas. Landets grannar ser inte med blida ögon på utvecklingen och snart står både Tjeckoslovakiens och Rumäniens arméer vid landets gränser.

Delar av Västeuropa påminner under denna tid snarast om Afghanistans landsbygd på 2000-talet. Isolerade brittiska polisutposter på Irland attackeras med bomber. Den republikanska armén, IRA, arrangerar nästan dagligen bakhåll och terrordåd mot symboler för den brittiska ockupationen. Landets befrielse ligger inte långt fram i tiden men vägen dit kantas av konstant blodsutgjutelse.

Trots att första världskriget varit slut i över ett år pågår krig på många håll. Den ryska revolutionen är knappt över innan landet befinner sig i krig med det nybildade Polen. Men vem pratar idag om det Polsk-Bolsjevikiska kriget 1920? Det hände så mycket i Europa under dessa år, det mesta hårresande obehagligt, att det är svårt att plocka ut någon enstaka händelse.

Förutsättningarna för återhämtning efter första världskriget var usla. Direkt efter krigsslutet 1919 drog spanska sjukan fram och dödade omkring 50 miljoner människor. Det var knappast vad som behövdes i den politiska krutdurken Europa.

Det första världskriget kastade ned hela kontinenten i ett elände som först upphörde ett kvartssekel senare, 1945. Men lugnet världen fick leva med då var ett kallt krig som tog ytterligare ett halvsekel att avsluta.

Europas förutsättningar idag att ta sig ut ur såväl ekonomiska som politiska kriser, är bra mycket bättre än för hundra år sedan. Vår politiker gapar med några undantag inte sårat om territoriella förluster. 1920 låg kommunismens och nazismens främsta brott fortfarande i framtiden. 2020 ligger de och ruttnar på historiens skräphög.

Levnadsstandarden i stora delar av Afrika ökar idag snabbare än vad den gjorde i Europa under rekordåren efter andra världskriget. Världsfattigdomen har minskat nästan varje år sedan sekelskiftet. Och EU, bespottat och begråtet, är bra mycket bättre än den europeiska oreda som rådde 1920. Dessutom, och detta tänker vi nog alltför sällan på, syns våra största tekniska framsteg främst inte på slagfälten utan i våra fickor, på vägarna och på sjukhusen.

Det är förstås klen tröst att det varit värre någon annan gång, för en annan världsbefolkning. Men det skadar inte att backa lite och få perspektiv över vad gångna generationer tvingades härda ut. De där människorna som genomlevde våren 1920 kom igenom på andra sidan.